Snälla behärksa er!

Nu är jag upprörd, deppig och trött! Trött på alla er runt om i Göteborg som går och gullar med er flickvän eller pojkvän! Det är olidligt för oss som inte har någon att gulla med! Idag när jag och Emma var på Liseberg var det oerhört många förälskade par och det var hur jobbigt som helst!
Jag vet att jag själv var sådan senast i somras och lämnade Ippa med en kompis när jag stod och myste med en pojke men det var ju en helt annan sak.
Ni anar inte hur deprimerande det är att se alla otroligt söta par stå och mysa med varandra en kall eftermiddag/kväll som denna. Emma och jag, vi gick där och svor över alla människor som har någon i sitt liv och kände oss ensamast i hela världen tillsammans. Ja man kan känna sig ensam tillsammans, prova att gå med en kompis genom Liseberg i juletid så vet du hur det känns.

Nog pratat om er jobbiga människor orkar inte med er längre!

Jag satt här och läste mina tidigare inlägg och skrattade åt mina vittskilda ämnen, men läste en bra sak i någon av de första där jag efterlyste min prins.
Jag kan ju meddela er kära läsare att prinsen är fortfarande efterlyst och jag väntar på dig bara så du vet. Du behöver inte vara en färdig prins det räcker med att du är en liten groda. För i så fall pussar jag dig så blir du en prins. Haha.

Fick en underbar komplimang idag av min älskade kompis. "Du har väl inte dåligt självförtroende? Du som är så stark! Du tillåter ingen att såra dig."
Känns underbart att det är så ni mina underbara änglar (i alla fall en av er haha) ser mig; stark. Det är den känslan jag vill känna innombords, styrka. För det kanske verksar som om jag är stark men egentligen är jag en liten flicka som behöver ne beskyddare.
Jag kanske verkar stark men det är jag inte.
Jag har kommit underfund med att jag under hösten mått både bättre och sämre än på länge.

Jag tror att sommarens händelser på något sätt fick mig att sluta tro på mig själv och jag intalade och intalar mig fortfarande att jag inte kände något för dig. Jag var aldrig kär i dig. Men varför tänker jag då fortfarande på dig och varför kan jag inte släppa dig på riktigt?
Du hemsöker min själ.
Kommer detta fortsätta fram till den dagen jag hittar någon ny?
Hoppas inte det för det är jobbigt som...ja som attan helt enkelt.
Jag vet att du inte kommer att läsa detta och du komer inte läsa min novell jag skrivit men av någon anledning skriver jag ändå til dig. Trots att du har flickvän och trots att jag insett att det inte kommer bli vi två och det vill jag nog inte heller.
Det kanske är för att du vänder bort blicken varje gång vi går förbi ditt hjul, eller för att du på någt sätt tycks skämmas för det som hände. Emma berättade om mördarblicken hon gav mig och jag skulle vilja se den, se ditt uttryck som tydligen varit helt otroligt och tydligen såg du rädd ut. Varför?
Kanske skriver jag till dig för att få svar på frågorna.

Ibland ser jag på bilden du har på nattstad, eftersom jag raderat alla mina bilder på dig, och du är inte ens snygg. Varför har jag då så svårt att släppa dig? Vi kände inte ens varandra, bara ytligt. Du ville inte prata de gånger vi träffades du ville göra något annat. Varför? Var jag inte värd att prata med? Var jag bara en tjej du försökte få i säng?

Jag tror att det är det som jag har svårast att hantera, att du inte ville prata. Det svider än idag. När vi gick från Liseberg mot centralen gick vi tyta långa bitar förutom när jag ställde frågor för att brya tystnaden. Du frågade mig aldrig något. Var det ett tecken från din sida?
Jag har aldrig haft så mysigt med någon som jag hade med dig den kvällen men när jag tänker på det i efterhand så sårade det mig, att du inte frågade mig något, att du inte var intreserad av mig.

När jag först träffade dig var du snygg, det sa alla som såg dig. De sa att mina ögon glittrade och jag såg lycklig ut tillsammans med dig. Jag förstod inte vad en snygging som du gjorde med en sån som mig. Du kallade mig en massa snälla saker och mitt självförtroende steg för varje vackert ord du sa mig. För första gången i mitt liv kände jag mig vacker och älskad av någon. Jag svävade på rosa moln och mådde hur bra som helst.
Varje gång jag fick ett sms eller såg att du hade ringt hoppade hjärtat över ett slag och jag kände mig lycklig, lyckligare än på länge.
Varför var du tvungen att förstöra det?

Den där dagen, den sista dagen, då vi bestämde att vi skulle ses. Jag var pirrig i magen hela dagen och när jag träffade pappa på jobbet på förmiddagen var jag nära att berätta att jag skulle träffa dig för han visste inget och jag var så spänd och pirrig.
Dagen kröp sig sakta fram men tillslut var det dags att åka, äntligen tänkte jag. Äntligen skulle jag få träffa dig igen, som jag hade längtat.
Det var dansbandens dag och jag och min kompis som var med dansade lite innan du kom eftersom du inte hade slutat jobba än. Sen kom du där i din gula t-shirt och jeansjacka. Att jag inte dog på fläcken för du var ju så snygg när du kom där. Kände hur leendet spred sig i mitt ansikte och du kom fram till oss och kysste mig. Jag var världens lyckligaste tjej den stunden.
Det blev så att du och jag stod tätt omslingrade och kysstes större delen av kvällen som vi hade kvar på Liseberg innan de stängde. Sedan fortsatte vi på vägen mot centralen.
Jag visste inte då att det skulle bli vår sista dag, hade jag vetat det hade det kanske inte blivit som det blev...

Vi tog god tid på oss på vår väg mot centralen. Tåget skulle ju inte går förän om en timme. Ett stopp utanför Scandinavium och ett utanför Ullevi. Under den sista biten mellan Ullevi och Drottningtorget insåg vi att jag skulle missa tåget så jag ringde min mamma och drog en vit lögn (Tack Philippa!) så hon kom och hämtade mig i Mölndal. Vi stod på spårvagnshållplatsen på Drottningtorget och tog ett långt avsked, för den här gången för vi skulle ju ses igen. Eller?

Jag var lycklig. I alla fall de första dagarna efter den dagen, vår sista. Sen började tvivlet komma. Var du den rätta? Passade vi för varandra? Frågorna snurrade i mitt huvud.

Precis en vecka senare, exakt på dagen, pratade vi med varandra på msn.
Vi småpratade lite innan du tog md till dig och frågad ehurjag kände inför "oss". Jag blev chockad men ändå lättat för jag hade ju också funderat.
Den dagen belutade vi att vi inte skulle ses mer, att det var slut. Hade vi ens haft något?

Inga tårar föll den dagen för jag visste ju att det var det rätta.
Inga tårar föll de två kommande månaderna. Men efter tre månader, då jag kände mig ensam, då kom tårarna. Jag tror inte att jag grät enbart för dig för den dagen hade jag haft det jobbigt men då rasade allt och alla de känslor jag hade burit på sedan vi sa hej då bara vällde upp. Strömmade utför mina kinder.

Jag hatar dig inte för att det inte funkade mellan oss. Jag hatar att jag inte kan släppa dig och att jag måste gå förbi ditt hjul varje gång jag är på Liseberg. Jag hatar att du har flickvän. Jag hatar att jag inte vet vad jag kände för dig. Jag hatar att du vänder bort blicken när vi går förbi. Jag hatar att du verkar vara rädd för att möta mig och jag hatar allt som rör dig!

Det sjuka är att jag kom över uppbrottet från en kille jag varit ihop med i fyra månader snabbare än vad jag kom över dig eftesom jag uppenbarligen inte har kommit över dig än.

Jag hoppas att jag inom en snar framtid kommer att komma över dig och att jag en dag kommer känna den där underbara känslan ja kände tillsammans med dig den där dagen.
Den dagen kommer att komma och jag hoppas den kommer snart för jag vill få bort dig från mina tankar och från mitt liv.