PANIK!

Ja, nu har Gunilla fått panik. Hon ska flytta. Men kom med nåt nytt säger du då, men det är inte så lätt när det är det enda som upptar ens tankar nu mera. Är det inte ett draperi som ska skaffas så är det rummet som måste städas ur. Eller så funderar man på hur det kommer att bli där uppe. Visst längtar jag men jag är inte redo att lämna allt jag har här hemma riktigt än.
Nu kommer det jag skriver låta väldigt elakt och så men det jag kommer sakna mest är inte mina vänner som jag trodde utan min familj.
Mina vänner försvinner en efter en. Linda ska till Luxenburg, Sandra ska jobba, Ippa ska jobba, Emma hör inte av sig, Johan ska flytta. Så alla drar åt olika håll så det är familjen jag kommer sakna, hur ska mamma klara sig med en arm och mig 85 mil bort som inte kan köra henne dit hon vill? Hur ska Arvid känna igen mig när jag varit borta så länge? Ja alla sådana frågor kommer nu och gör att jag vill skita i det. Men det är för sent att skita i det nu, nu när det bara är 16 dagar kvar. 16 korta dagar kvar...
Skriver jag mer nu så kommer ångesten öka och jag kommer börja lipa så lika bra att sluta nu med en gång...

För alltid?

Vad menas med uttrycket 'för alltid' egentligen? Menar man verkligen tills den dagen man dör och eventuellt även efter det, eller är det bara i brist på annat tills man hitar något bättre eller livet tar en vändning?
Jag har råkat ut för detta aldeles nyligen, en av mina så kallade bästa kompisar sa hela våren att detta skulle bli vår första sommar då vi skulle umgår hela tiden och alltid. Hon skulle komma och hälsa på mig i Östersund många många gånger o jag skulle ju (enligt henne) komma ner ofta, så det skulle knappt märkas att jag hade flyttat alls.
Detta var alltså innan studenten hon sa allt det här, och hur är det nu?
Jo nu ses vi max en gång i månaden och vi pratar bara i telefon när jag ringer för hon har inte tid. Och när jag väl pratar i telefon så är det i ungefär 3 min för sen måste hon fortsätta med det hon höll på med innan, vilket brukar vara att kolla på nån film med nån 'kille' från jobbet eller något i den stilen. När hon väl ringer mig är det när hon sitter på bussen eller tåget och inte har något annat för sig, för då kan man ju ringa och berätta hur mycket man saknar Gunilla.
När dessa samtal kommer följer det även med några standard fraser;
'Åh vad skönt det är att höra din röst!' eller 'Förlåt att jag inte har hört av mig men det är lite rörigt för tillfället' eller något annat i den stilen. Sen dröjer det minst tre veckor till innan hon hör av sig.

Vi hade planerat mycket i sommar; vi skulle gå ut jätte ofta, vi skulle som sagt umgås jämt och vi skulle fram för allt gå på Way Out West i Slottskogen. Men ju längre tiden gick så rann ju allt detta t i sanden och nu är sommaren snart slut, jag flyttar om tre veckor och bljetterna till WOW är slutsålda...
Ni kanske anar en viss bitterhet i den här bloggen och det gör ni helt rätt i för att jag skriver den för att få ur mig all ilska eftersom det idag var dagen hon skulle berätta hur hon skulle ha det med Way Out West och har jag hört något? Nej! Men vem är förvånad för det r säker 'lite rörigt i hennes liv just nu...'

Vad jag vill säga är att nu skiter jag i vilket. Vill hon inte träffa mig mer så ska hon inte behöva det men en gång till måste vi ses och det är endast för att jag vill ha tillbaka mina filmer innan jag flyttar och hon ska få tillbaka sin skiva jag har.

So mayby this is it...Kankse ses vi bara en gång till men då ska jag ha sagt att jag försökte in i det sista och all kraft är slut nu, vill hon ha kontakt med mig får hon visa det och inte bara höra av sig när hon bår skit och hon inte har någon annan, för då kommer jag inte finnas där.