Jag kommer aldrig kunna bli älskad av någon annan än min familj och mina vänner. Visst borde man var glad för det men det är svårt när ens hjärta blir krossat gång på gång.
Jag hade precis repat mig efter den senaste gången; i våras då en kille (låt oss kalla honom 'Calle') inte var beredd att satsa bland annat för att jag skulle flytta.
Så hånglar man upp en kille på studenten, som är klasskompis med ens bästa vän, och visserligen har det varit på gång ett tag så ingen var jätteöveraskad. Men som vanligt när det gäller mig och mitt liv så vill killen i fråga bara vara vänner. Man tänker att det inte gör något för man ska ju ändå flytta 85 mil bort och frågan är om det var något eller om det bara var stundens hetta.
Sommaren går, man flyttar till Östersund och livet lunkar på. Man träffar många nya människor men ingen av det motsatta könet i lämplig ålder som är intressant, men det gör ju egentligen ingenting för man har ju fullt upp. Samtidigt försöker man glömma 'Calle' men ibland går det inte så bra eftersom man tänker på honom när småsaker dyker upp, som fotbollsderby i Stockholm och lite andra saker. 'Calle' krossade inte ens hjärta men han satte djupa spår som är svåra att glömma.
Lagom till advent/jul har man kommit över honom. Det går några veckor och man lever lyckligt och trivs med livet.
Så kommer nyår och man ska hem till killen du hånglade med på studenten, han som bara ville vara vänner, vi har inte hörts sen studenten och det är no hard feelings. Kvällen slutar i alla fall med att man sitter grensle över honom på en köksstol men min hand under tröjan på hans rygg och hans hand på mitt bröst.
När man några dagar senare, förvirrad till tusen för han ville väl bara vara vänner, hör av sig för att fråga vad som hände får man till svar att det var mysigt, MEN hans tjej hade gjort slut en dryg vecka innan så han är inte i balans...

Det är efter sådana här händelser man inser att ingen som inte kallar sig, mamma, pappa, lillebror, släkting på annat sätt eller nära vän någonsin kommer älska en.
Vad finns det då att leva för. Nu ska ni inte tro att jag har några självmordstankar, för de existerar inte i min värld, utan det är bara resultatet av att ha blivit dumpad två gånger av samma kille och att man träder in i en deppig period som kommer ibland.
En annan tanke är varför Gud utsätter mig för det här, vad har jag gjort för att detta ska hända mig? Jag undrar av ren nyfikenhet och förväntar mig inga svar.
En sak har jag kommit fram till; jag kände nog mer för killen än jag tidigare trott och insett för annars hade det väl inte gjort så ont att han inte ville nåt?
Love hurts!

Linda. Min ängel, beskyddare, tvillingsjäl, mitt allt.
Utan dig vet jag inte hur jag skulle överleva själva livet. Du är som en syster för mig och alla hemma räknar dig som en i familjen, och jag känner mig som en medlem i din. Det är du och jag mot världen, tillsammans klarar vi allt!
Du har knappt åkt tillbaka till Luxemburg men jag saknade dig redan i onsdags när du åkte från mig.
ÄLSKAR DIG! <3

Helvetes jävla skit!

Ni som känner mig vet att jag inte använde sånna uttryck egentligen men nu är livet verkligen skit!
Varför? Jo för att killar är AS! Eller nä, de är ärkeas!!
Just nu orkar jag inte förklara men det har med nyår och Robert att göra. Resten kan ju ni fundera över. Just nu är jag för låg och deppad för att orka skriva om det.
Det man kan säga är väl att jag har ett hål i mitt hjärta, det känns tomt och gör ont mitt på bröstet...

Skriver mer en annan dag då jag är mer på humör...