De kallar henne ängel

Novellen jag skrev i vintras som är det bästa jag någonsin skrivit.

Hon sitter där med de två sista grejerna som hon inte kunnat göra sig av med. De två sista bitarna av honom. Trots att det gått två månader sedan de slutade träffas kan hon fortfarande inte med att slänga dem. Hon vet inte vad det är som gör att hon inte klarar av att slänga lappen med hans telefonnummer och åkbandet hon hade på sig den dagen de träffades. De var ju inte ihop, det var ju bara en flört, varför har hon då så svårt att göra sig av med de två sista grejerna som gör att hon kommer ihåg honom?
Kanske är det för att de två grejerna är ett bevis på hur hon förändrats under sommaren, bevis på att hon är modigare och vågar göra saker hon inte skulle ha vågat för bara ett halvår sedan. Kanske har hon kvar sakerna som ett bevis på att någon tyckte om henne. Det finns nog ingen som kan svara på den frågan, inte ens hon själv. Och varje gång hon ser grejerna tänker hon att hon ska slänga dem, för varför ska man ah kvar dem?
Hennes kompisar undrar varför hon har kvar dem, undrar varför de ska gå förbi lyckohjulet han står vi nästa gång de åker in till nöjesparken. Inte ens on vet men hon känner att det är något hon måste göra. Se att det var rätt det som hände och sedan gå vidare i livet.
Båda var överens om att det inte hade ”klickat” när de träffades men den där känslan hon hade under de två veckor som hon hade kontakt med honom, den var den underbaraste hon upplevt i sitt liv. Det pirrade i magen och hon hade alltid ett leende på läpparna som i längden gav henne kramp i käken men det gjorde ju inget för hon var ju lycklig. Eller?
Hennes föräldrar vet fortfarande ingenting om honom, och de ska inte få veta något heller för de var ju aldrig tillsammans, hon var ju inte kär i honom.
Två månader efter att de tog beslutet att inte träffas mer tänker hon fortfarande på honom, trots att det inte ”klickade” mellan dem så tänker hon på honom. Men varför gör det så ont när hon tänker på honom? Hon saknar honom inte, inte ett dugg men den där känslan hon hade, den saknar hon så hon håller på att gå under. Hon undrar varför det ska vara så svårt att få känna den där känslan igen. Hennes vänner tröstar henne och säger att sjön är full av andra fiskar, att det ordnar sig. Hon hittar snart någon ny att tycka om.
Hon lyssnar och gråter, och känner sig ensammast i hela världen. Lyssnar och gråter lite till, äntligen går budskapet från vännerna in; hon är bra! Hon förtjänar bättre! Killen var inte bra för henne, han var kanske bara bra för stunden men inte i det långa loppet. Visst han såg väldigt bra ut, det erkände till och med vännerna, just då såg han bra ut men när de tittar på bilder på honom ser de alla hans brister, att han inte såg bra ut egentligen det var bara känslorna som gjorde honom snygg. Känslan av att känna sig omtyckt gjorde honom vacker, som när man ser någon i ett dunkelt rum och personen ser jättebra ut men när ljuset tänds är han inte lika snygg längre.
Hon lyssnar på vännerna, gråter lite till. Inte över honom den här gången utan över alla vackra ord vännerna säger till henne, det finaste man kan få höra av en vän. De kallar henne ängel och säger hur mycket de behöver henne. Hur mycket de tycker om henne.
Hon lyssnar, gråter och skrattar över att hon gråter över en sådan sak. Skojar bort det genom att säga något om pms eller att hon är allmänt känslig just nu. För inte är hon så lättrörd, inte hon som är så strak och klarar allt. Sedan säger hon att hon känner precis samma sak för sina vänner och då gråter alla tillsammans för de älskar ju varandra så mycket att det inte går att beskriva med ord. De är varandras änglar, de hjälper varandra att flyga när den enas vingar är brutna, de fångar varandra när någon faller.
Men så tänker hon att hon inte behöver den där killen, hon har ju sina vänner. Killarna kan vänta för vännerna fyller tomrummet han lämnade efter sig. Hon känner sig starkare nu och bestämmer sig för att göra sig av med sakerna hon sparat som påminner om honom. Hon funderar på vilken taktik som är bäst, bränna dem eller helt enkelt slänga dem i närmsta soptunna .
Nu är hon redo att göra sig av med de sista bitarna av honom.
Tror hon.

"Epilog" ;)
Dagen efter novellen blev klar brände Hon sakerna på nöjesparken och tänkte inte mer på honom, fällde inte ens en tår...