Igår var det julafton och det betyder för många att julen slutar då eller eventuellt om några dagar. Inte för mig. Som skilsmässobarn får jag den härliga förmånen att fira jul två gånger om året. Inte iår inte, iår blir det inte mindre än tre gånger bara med familjen. En gång med pappa(igår), en gång med mamma(på fredag) och en gång med mammas släkt (den 4e januari). Innan alla dessa underbara julaftnar har jag firat jul ungefär tre gånger eller nåt sånt. En gång med Ippa, en gång med Emma och en gång med Linda. Suck inte konstigt att man kan bli trött på julen.
När julen är över och då menar jag julafton, juldag och annandag jul, då har fu några dagar som du spenderar med alla andra på mellandagsrean och sedan är det dags för nyår.
SUCK!
Det här året är det första jag ska fira med mina kompisar. Vi ska ha en mysig liten middag hemma hos mig. Kontrollfreak som jag är vill jag ju ha allt planerat allt från mat till var alla ska sova. Mina kompisar som itne är lika galna som jag tycker det är konstigt men jag är sådan.
Nu är allt planerat men känner ändå liten oro för att nåt ska strula. Fast vi har planerat allt in i minsta detalj så känner jag oro.
Det kommer gå bra det vet jag men allt känns oplanerat. Kommer alla tycka det är roligt? Kommer maten räcka? Hur kommer det gå med efterrätten?
Usch det är jobbigt att ha sånna känslor!
Men nu ska jag sluta oroa mig och tänka att allt går bra.
Ni kommer få full information om hur det gick någon gång under det nya året ;)
måndag 25 december 2006
torsdag 21 december 2006
Vissa människor är ute efter något det känner man på sig. Vissa är ute efter din vänskap fast de inte varit intresserade tidigare, vissa vill be dig om tjänster hela tiden. Listan kan bli lång vad människor vill ha utav dig.
Jag känner en del som alltid kommer till mig med sina problem, fast jag inte känner dem så bra, mennär jag har ett problem och försöker prata med personen om det så får jag än en gång höra om alla personens problem fast jag mår pyton.
Andra männikor som man trodde var en vänner kan man be om en tjänst t ex man ber om något man inte kan fixa själv. Så väntar man på att "vännen" ska hjälpa dig och så helt plötsligt en dag säger personen "jag känner inte för att hjälpa dig". Man blir helchockad för man trodde att personen var en vän, en vän som alltid ställde upp.
Jag har råkat ut för båda delarna och jag har faktiskt slutat kalla personerna för vänner, de är kompisar som för mig inte är lika bra som att vara vän med någon. Jag trodde jag kände personerna men icke sa nicke det gjorde jag inte. Man blir sviken gång på gång men förväntas alltid ställa upp för andra. Varför är det så?
Jag är osäker på om de personerna som behandlat mig på det sättet någonsin kommer att bli mina vänner för det har hänt rätt ofta att de betett sigså som jag beskrev. Det är lite synd för en av dem tyckre jag...eller tyckte kanske....jag väldigt mycket om.
Den som lever får se....
Jag känner en del som alltid kommer till mig med sina problem, fast jag inte känner dem så bra, mennär jag har ett problem och försöker prata med personen om det så får jag än en gång höra om alla personens problem fast jag mår pyton.
Andra männikor som man trodde var en vänner kan man be om en tjänst t ex man ber om något man inte kan fixa själv. Så väntar man på att "vännen" ska hjälpa dig och så helt plötsligt en dag säger personen "jag känner inte för att hjälpa dig". Man blir helchockad för man trodde att personen var en vän, en vän som alltid ställde upp.
Jag har råkat ut för båda delarna och jag har faktiskt slutat kalla personerna för vänner, de är kompisar som för mig inte är lika bra som att vara vän med någon. Jag trodde jag kände personerna men icke sa nicke det gjorde jag inte. Man blir sviken gång på gång men förväntas alltid ställa upp för andra. Varför är det så?
Jag är osäker på om de personerna som behandlat mig på det sättet någonsin kommer att bli mina vänner för det har hänt rätt ofta att de betett sigså som jag beskrev. Det är lite synd för en av dem tyckre jag...eller tyckte kanske....jag väldigt mycket om.
Den som lever får se....
måndag 18 december 2006
Tänk vad några bokstäver kan avgör ditt liv. En, två eller tre bokstäver lägger grunden för hela din framtid. Känns ganska skrämmande om du frågar mig. Varför jag började fundera på detta idag var för att jag fick mitt första mvg, någonsin. Visst har jag väl fått mvg på något enstaka prov men har bara g eller vg i slutbetyg men idag fick jag mitt första, och förhoppningsvis inte mitt sista. Men de tre bokstäverna påverkar min framtid och det är skrämmande tycker jag. tre bokstäver som säger hur min framtid kommer att bli.
I Jonas Gardells bok Jenny pratar han om vilka som är populära, vilka som väljs redan från barnsben till att tillhöra den skaran. Det är nästan samma sak med betygen, de bestämmer vad du kan göra senare i livet. "Du räknas, du räknas inte. Du får vara med, du får det inte." Det borde finnas en liknande ramsa för betyg. "Du är duktig du får plugga vidare, du är det inte du får ta något skräpjobb eller jobba upp betygen." Tänk vad hemskt egentligen.
Men är det verkligen betygen som bestämmer eller är det personerna som sätter betygen?
Ju mer jag tänker på det så inser jag att det är personerna som ger mig betyget som har makten över min framtid. Visst jag har en stor del i det men det finns ju de lärare som sätter låge repektive låga betyg beroende på vad man tycker om personen. Nu vet jag att det är ytterst få som gör det men tänk vilken makt de har över andra människor.
En lärare kan påverka en elevs liv radikalt.
Kan man göra något för att påverka vilket betyg man får, förutom att jobba på bra och vara trevlig? Tar lärarna emot mutor? Vad ska man muta med i så fall? Eller är det tillräckligt att bara komma på lektionerna, göra läxorna, plugga inför prov, göra bra arbeten och vara trevlig?
När man sitter och räknar upp vad det är man gör så är det rätt mycket.
Det som är jobbigt är att alla lärare är olika. Vissa är stenhårda med närvaron medan andra knappt bryr sig. Vissa grundar betygen enbart på prov och andra på hur mycket du pratar på lektionerna.
Det finns ett bra exempel som jag råkade ut för nyligen. På våra religionslektioner har vi två lärare och ett system där man kryssar för sig själv de lektioner man är där. Detta gör att vi känner att vi inte får någon relation till våra lärare och man blir osäker på om lärarna vet vem man är. Vi tog upp detta med en av lärarna och sa det att vi var vana vid att bli bedömda på hur många frågor vi ställer ect. Men för dessa lärare hade det ingen betydelse, de struntade i vilket. Det var en enorm lätnad samtidigt som vi tyckte det var konstigt eftersom vi är vana vid att få kritik för att vi frågar för lite.
Makten kan vara farlig i vissa händer. Nu tror jag inte att någon av mina lärare missbrukar sin makt, vet de ens om vilken makt de har?
I Jonas Gardells bok Jenny pratar han om vilka som är populära, vilka som väljs redan från barnsben till att tillhöra den skaran. Det är nästan samma sak med betygen, de bestämmer vad du kan göra senare i livet. "Du räknas, du räknas inte. Du får vara med, du får det inte." Det borde finnas en liknande ramsa för betyg. "Du är duktig du får plugga vidare, du är det inte du får ta något skräpjobb eller jobba upp betygen." Tänk vad hemskt egentligen.
Men är det verkligen betygen som bestämmer eller är det personerna som sätter betygen?
Ju mer jag tänker på det så inser jag att det är personerna som ger mig betyget som har makten över min framtid. Visst jag har en stor del i det men det finns ju de lärare som sätter låge repektive låga betyg beroende på vad man tycker om personen. Nu vet jag att det är ytterst få som gör det men tänk vilken makt de har över andra människor.
En lärare kan påverka en elevs liv radikalt.
Kan man göra något för att påverka vilket betyg man får, förutom att jobba på bra och vara trevlig? Tar lärarna emot mutor? Vad ska man muta med i så fall? Eller är det tillräckligt att bara komma på lektionerna, göra läxorna, plugga inför prov, göra bra arbeten och vara trevlig?
När man sitter och räknar upp vad det är man gör så är det rätt mycket.
Det som är jobbigt är att alla lärare är olika. Vissa är stenhårda med närvaron medan andra knappt bryr sig. Vissa grundar betygen enbart på prov och andra på hur mycket du pratar på lektionerna.
Det finns ett bra exempel som jag råkade ut för nyligen. På våra religionslektioner har vi två lärare och ett system där man kryssar för sig själv de lektioner man är där. Detta gör att vi känner att vi inte får någon relation till våra lärare och man blir osäker på om lärarna vet vem man är. Vi tog upp detta med en av lärarna och sa det att vi var vana vid att bli bedömda på hur många frågor vi ställer ect. Men för dessa lärare hade det ingen betydelse, de struntade i vilket. Det var en enorm lätnad samtidigt som vi tyckte det var konstigt eftersom vi är vana vid att få kritik för att vi frågar för lite.
Makten kan vara farlig i vissa händer. Nu tror jag inte att någon av mina lärare missbrukar sin makt, vet de ens om vilken makt de har?
söndag 17 december 2006
Det syns inte att man gråter när det regnar
Det syns inte att man gråter när det regnar
Änglarnas sympati är underbar att känna
Man kan gå - och få
Låta himlens tårar nå Ner i hjärtat - skingrar smärtan
Det syns inte att man gråter när det regnar
Jag hittade den här texten av en ren slump. Jag satt och skrev ett litet brev till Emma och tänkte att jag skulle kolla bland Robert Brobergs texter för han har skrivit en av mina favoritlåtar (Jag älskar dig ditt helvete) och vi har gråtit så mycket jag och Emma att jag tänkte att den texten kollar vi upp. När jag läste textraden "Änglarnas synpati är underbar att känna" började jag gråta eftersom mina bästa vänner ät mina änglar.
Jag har haft det tufft ett tag men börjar återhämta mig mycket tack vare just mina änglar. Jag har gråtit och fått dem att gråta med mig. De har gråtit och fått mig att gråta med dem.
Änglar är de som hjälper dig att flyga när dina egna vingar är brutna
Det är något av det finaste en människa sagt till mig.
Jag tar aldrig åt mig när folk säger att de älskar mig eller liknande för det är så klyschigt men när jag fick denna meningen sagd till mig började jag gråta. Jag satt inne på svenska lektionen och grät stilla glädjetårar för att jag hade fått en kärleksförklaring som jag aldrig hade hört förut.
Nu tänker många att jag säger att jag älskar dig till dem och jag menar det verkligen när jag säger det och jag tar åt mig mer numera för nu får jag höra det nästan dagligen.
Innan jag träffade mina änglar fick jag bara höra det av min familj men nu får jag hra det av människor som valt att umgås med mig och det betyder så mycket för mig.
För några dagar sedan var jag rätt nere, mådde skit och orkade inte med livet längre. Jag gick in på Robert Brobergs hemsida och hittade texter som hjälpte mig genom dagen.
Trösta mej, bara en liten stundså blir jag stark, igen
trösta mej -stryk mej över ryggen, igen...
Åh - jag svävar...
!Dammi il coraggio, Amore Miosolo per un momentoe saro´ di nuovo forte e felice...si!
Åh - volare...!
Smek mej, stryk mej över pannan
Oh - få mitt huvud att stanna!Ta bort alla onda tankar...
Dammi il coraggio, Tesoro Miosolo per un momentoe saro´ di nuovo forte e felice...si!
Åh - jag svävar...!
(text: Robert Broberg)
Detta var en av de texter jag hittade. Den andra var den ag började med men här har jag bara lagt in en kortis av den. Den tredje var en förläng variant på Jag älskar dig ditt helvete.
Förutom dessa låtar har jag fått mycket hjälp i helgen att må bättre, min älskade lillebror Arvid. När han ser på en, tittar riktigt noga för att se vem det är, och sedan spricker upp i ett enormt leende då finns det inget eller ingen som kan få mig att må dåligt mer.
Satt just nu, medan jag letade inspiration, och läste texter av Broberg igen...Nu har jag hittat texten om mitt liv:
Sprucken i tusen bitarhar jag en kostym längst inne i mej!
fast ingenting fungerar,skall du inte tro
jag reagerar,sprucken i tusen bitar
har jag en kostym längst inne i mej
krossad - men inte färdig nejjag låtsas - att allting är okey
sprucken i tusen bitarhar jag ett betongfort längst därinne
fast hjärnan detonerarsitter jag kvar här och resonerarsprucken i tusen bitar
med ett betongfort längst därinne!
stukad
så går jag ändå aldrig sönder
fast förödmjukad
så går jag aldrig riktigt under
sprucken i tusen bitar
har jag något oåtkomligt i mej
fast hjärtat exlpoderartar jag fram kaffet och serverar,
sprucken i tusen bitarhar jag något oåtkomligt i mej!
krossad men det spelar ingen roll
jag låssas
att jag har läget under kontroll
sprucken i tusen bitarhar jag en kostym längst inne i mej!
fast ingenting fungerar,skall du inte tro jag reagerar,
sprucken i tusen bitarhar jag en kostym längst inne i mej
sprucken i-tu-! sprucken i-tu-!
sprucken i tusen bitar
har jag en kostym längst inne i mej!
Där är texten om mitt liv.
Börjar må bättre nu och det är tack vare alla kompisar och min familj.
Tack för att ni finns för mig!
Älskar
Änglarnas sympati är underbar att känna
Man kan gå - och få
Låta himlens tårar nå Ner i hjärtat - skingrar smärtan
Det syns inte att man gråter när det regnar
Jag hittade den här texten av en ren slump. Jag satt och skrev ett litet brev till Emma och tänkte att jag skulle kolla bland Robert Brobergs texter för han har skrivit en av mina favoritlåtar (Jag älskar dig ditt helvete) och vi har gråtit så mycket jag och Emma att jag tänkte att den texten kollar vi upp. När jag läste textraden "Änglarnas synpati är underbar att känna" började jag gråta eftersom mina bästa vänner ät mina änglar.
Jag har haft det tufft ett tag men börjar återhämta mig mycket tack vare just mina änglar. Jag har gråtit och fått dem att gråta med mig. De har gråtit och fått mig att gråta med dem.
Änglar är de som hjälper dig att flyga när dina egna vingar är brutna
Det är något av det finaste en människa sagt till mig.
Jag tar aldrig åt mig när folk säger att de älskar mig eller liknande för det är så klyschigt men när jag fick denna meningen sagd till mig började jag gråta. Jag satt inne på svenska lektionen och grät stilla glädjetårar för att jag hade fått en kärleksförklaring som jag aldrig hade hört förut.
Nu tänker många att jag säger att jag älskar dig till dem och jag menar det verkligen när jag säger det och jag tar åt mig mer numera för nu får jag höra det nästan dagligen.
Innan jag träffade mina änglar fick jag bara höra det av min familj men nu får jag hra det av människor som valt att umgås med mig och det betyder så mycket för mig.
För några dagar sedan var jag rätt nere, mådde skit och orkade inte med livet längre. Jag gick in på Robert Brobergs hemsida och hittade texter som hjälpte mig genom dagen.
Trösta mej, bara en liten stundså blir jag stark, igen
trösta mej -stryk mej över ryggen, igen...
Åh - jag svävar...
!Dammi il coraggio, Amore Miosolo per un momentoe saro´ di nuovo forte e felice...si!
Åh - volare...!
Smek mej, stryk mej över pannan
Oh - få mitt huvud att stanna!Ta bort alla onda tankar...
Dammi il coraggio, Tesoro Miosolo per un momentoe saro´ di nuovo forte e felice...si!
Åh - jag svävar...!
(text: Robert Broberg)
Detta var en av de texter jag hittade. Den andra var den ag började med men här har jag bara lagt in en kortis av den. Den tredje var en förläng variant på Jag älskar dig ditt helvete.
Förutom dessa låtar har jag fått mycket hjälp i helgen att må bättre, min älskade lillebror Arvid. När han ser på en, tittar riktigt noga för att se vem det är, och sedan spricker upp i ett enormt leende då finns det inget eller ingen som kan få mig att må dåligt mer.
Satt just nu, medan jag letade inspiration, och läste texter av Broberg igen...Nu har jag hittat texten om mitt liv:
Sprucken i tusen bitarhar jag en kostym längst inne i mej!
fast ingenting fungerar,skall du inte tro
jag reagerar,sprucken i tusen bitar
har jag en kostym längst inne i mej
krossad - men inte färdig nejjag låtsas - att allting är okey
sprucken i tusen bitarhar jag ett betongfort längst därinne
fast hjärnan detonerarsitter jag kvar här och resonerarsprucken i tusen bitar
med ett betongfort längst därinne!
stukad
så går jag ändå aldrig sönder
fast förödmjukad
så går jag aldrig riktigt under
sprucken i tusen bitar
har jag något oåtkomligt i mej
fast hjärtat exlpoderartar jag fram kaffet och serverar,
sprucken i tusen bitarhar jag något oåtkomligt i mej!
krossad men det spelar ingen roll
jag låssas
att jag har läget under kontroll
sprucken i tusen bitarhar jag en kostym längst inne i mej!
fast ingenting fungerar,skall du inte tro jag reagerar,
sprucken i tusen bitarhar jag en kostym längst inne i mej
sprucken i-tu-! sprucken i-tu-!
sprucken i tusen bitar
har jag en kostym längst inne i mej!
Där är texten om mitt liv.
Börjar må bättre nu och det är tack vare alla kompisar och min familj.
Tack för att ni finns för mig!
Älskar
söndag 10 december 2006
Snälla behärksa er!
Nu är jag upprörd, deppig och trött! Trött på alla er runt om i Göteborg som går och gullar med er flickvän eller pojkvän! Det är olidligt för oss som inte har någon att gulla med! Idag när jag och Emma var på Liseberg var det oerhört många förälskade par och det var hur jobbigt som helst!
Jag vet att jag själv var sådan senast i somras och lämnade Ippa med en kompis när jag stod och myste med en pojke men det var ju en helt annan sak.
Ni anar inte hur deprimerande det är att se alla otroligt söta par stå och mysa med varandra en kall eftermiddag/kväll som denna. Emma och jag, vi gick där och svor över alla människor som har någon i sitt liv och kände oss ensamast i hela världen tillsammans. Ja man kan känna sig ensam tillsammans, prova att gå med en kompis genom Liseberg i juletid så vet du hur det känns.
Nog pratat om er jobbiga människor orkar inte med er längre!
Jag satt här och läste mina tidigare inlägg och skrattade åt mina vittskilda ämnen, men läste en bra sak i någon av de första där jag efterlyste min prins.
Jag kan ju meddela er kära läsare att prinsen är fortfarande efterlyst och jag väntar på dig bara så du vet. Du behöver inte vara en färdig prins det räcker med att du är en liten groda. För i så fall pussar jag dig så blir du en prins. Haha.
Fick en underbar komplimang idag av min älskade kompis. "Du har väl inte dåligt självförtroende? Du som är så stark! Du tillåter ingen att såra dig."
Känns underbart att det är så ni mina underbara änglar (i alla fall en av er haha) ser mig; stark. Det är den känslan jag vill känna innombords, styrka. För det kanske verksar som om jag är stark men egentligen är jag en liten flicka som behöver ne beskyddare.
Jag kanske verkar stark men det är jag inte.
Jag har kommit underfund med att jag under hösten mått både bättre och sämre än på länge.
Jag tror att sommarens händelser på något sätt fick mig att sluta tro på mig själv och jag intalade och intalar mig fortfarande att jag inte kände något för dig. Jag var aldrig kär i dig. Men varför tänker jag då fortfarande på dig och varför kan jag inte släppa dig på riktigt?
Du hemsöker min själ.
Kommer detta fortsätta fram till den dagen jag hittar någon ny?
Hoppas inte det för det är jobbigt som...ja som attan helt enkelt.
Jag vet att du inte kommer att läsa detta och du komer inte läsa min novell jag skrivit men av någon anledning skriver jag ändå til dig. Trots att du har flickvän och trots att jag insett att det inte kommer bli vi två och det vill jag nog inte heller.
Det kanske är för att du vänder bort blicken varje gång vi går förbi ditt hjul, eller för att du på någt sätt tycks skämmas för det som hände. Emma berättade om mördarblicken hon gav mig och jag skulle vilja se den, se ditt uttryck som tydligen varit helt otroligt och tydligen såg du rädd ut. Varför?
Kanske skriver jag till dig för att få svar på frågorna.
Ibland ser jag på bilden du har på nattstad, eftersom jag raderat alla mina bilder på dig, och du är inte ens snygg. Varför har jag då så svårt att släppa dig? Vi kände inte ens varandra, bara ytligt. Du ville inte prata de gånger vi träffades du ville göra något annat. Varför? Var jag inte värd att prata med? Var jag bara en tjej du försökte få i säng?
Jag tror att det är det som jag har svårast att hantera, att du inte ville prata. Det svider än idag. När vi gick från Liseberg mot centralen gick vi tyta långa bitar förutom när jag ställde frågor för att brya tystnaden. Du frågade mig aldrig något. Var det ett tecken från din sida?
Jag har aldrig haft så mysigt med någon som jag hade med dig den kvällen men när jag tänker på det i efterhand så sårade det mig, att du inte frågade mig något, att du inte var intreserad av mig.
När jag först träffade dig var du snygg, det sa alla som såg dig. De sa att mina ögon glittrade och jag såg lycklig ut tillsammans med dig. Jag förstod inte vad en snygging som du gjorde med en sån som mig. Du kallade mig en massa snälla saker och mitt självförtroende steg för varje vackert ord du sa mig. För första gången i mitt liv kände jag mig vacker och älskad av någon. Jag svävade på rosa moln och mådde hur bra som helst.
Varje gång jag fick ett sms eller såg att du hade ringt hoppade hjärtat över ett slag och jag kände mig lycklig, lyckligare än på länge.
Varför var du tvungen att förstöra det?
Den där dagen, den sista dagen, då vi bestämde att vi skulle ses. Jag var pirrig i magen hela dagen och när jag träffade pappa på jobbet på förmiddagen var jag nära att berätta att jag skulle träffa dig för han visste inget och jag var så spänd och pirrig.
Dagen kröp sig sakta fram men tillslut var det dags att åka, äntligen tänkte jag. Äntligen skulle jag få träffa dig igen, som jag hade längtat.
Det var dansbandens dag och jag och min kompis som var med dansade lite innan du kom eftersom du inte hade slutat jobba än. Sen kom du där i din gula t-shirt och jeansjacka. Att jag inte dog på fläcken för du var ju så snygg när du kom där. Kände hur leendet spred sig i mitt ansikte och du kom fram till oss och kysste mig. Jag var världens lyckligaste tjej den stunden.
Det blev så att du och jag stod tätt omslingrade och kysstes större delen av kvällen som vi hade kvar på Liseberg innan de stängde. Sedan fortsatte vi på vägen mot centralen.
Jag visste inte då att det skulle bli vår sista dag, hade jag vetat det hade det kanske inte blivit som det blev...
Vi tog god tid på oss på vår väg mot centralen. Tåget skulle ju inte går förän om en timme. Ett stopp utanför Scandinavium och ett utanför Ullevi. Under den sista biten mellan Ullevi och Drottningtorget insåg vi att jag skulle missa tåget så jag ringde min mamma och drog en vit lögn (Tack Philippa!) så hon kom och hämtade mig i Mölndal. Vi stod på spårvagnshållplatsen på Drottningtorget och tog ett långt avsked, för den här gången för vi skulle ju ses igen. Eller?
Jag var lycklig. I alla fall de första dagarna efter den dagen, vår sista. Sen började tvivlet komma. Var du den rätta? Passade vi för varandra? Frågorna snurrade i mitt huvud.
Precis en vecka senare, exakt på dagen, pratade vi med varandra på msn.
Vi småpratade lite innan du tog md till dig och frågad ehurjag kände inför "oss". Jag blev chockad men ändå lättat för jag hade ju också funderat.
Den dagen belutade vi att vi inte skulle ses mer, att det var slut. Hade vi ens haft något?
Inga tårar föll den dagen för jag visste ju att det var det rätta.
Inga tårar föll de två kommande månaderna. Men efter tre månader, då jag kände mig ensam, då kom tårarna. Jag tror inte att jag grät enbart för dig för den dagen hade jag haft det jobbigt men då rasade allt och alla de känslor jag hade burit på sedan vi sa hej då bara vällde upp. Strömmade utför mina kinder.
Jag hatar dig inte för att det inte funkade mellan oss. Jag hatar att jag inte kan släppa dig och att jag måste gå förbi ditt hjul varje gång jag är på Liseberg. Jag hatar att du har flickvän. Jag hatar att jag inte vet vad jag kände för dig. Jag hatar att du vänder bort blicken när vi går förbi. Jag hatar att du verkar vara rädd för att möta mig och jag hatar allt som rör dig!
Det sjuka är att jag kom över uppbrottet från en kille jag varit ihop med i fyra månader snabbare än vad jag kom över dig eftesom jag uppenbarligen inte har kommit över dig än.
Jag hoppas att jag inom en snar framtid kommer att komma över dig och att jag en dag kommer känna den där underbara känslan ja kände tillsammans med dig den där dagen.
Den dagen kommer att komma och jag hoppas den kommer snart för jag vill få bort dig från mina tankar och från mitt liv.
Jag vet att jag själv var sådan senast i somras och lämnade Ippa med en kompis när jag stod och myste med en pojke men det var ju en helt annan sak.
Ni anar inte hur deprimerande det är att se alla otroligt söta par stå och mysa med varandra en kall eftermiddag/kväll som denna. Emma och jag, vi gick där och svor över alla människor som har någon i sitt liv och kände oss ensamast i hela världen tillsammans. Ja man kan känna sig ensam tillsammans, prova att gå med en kompis genom Liseberg i juletid så vet du hur det känns.
Nog pratat om er jobbiga människor orkar inte med er längre!
Jag satt här och läste mina tidigare inlägg och skrattade åt mina vittskilda ämnen, men läste en bra sak i någon av de första där jag efterlyste min prins.
Jag kan ju meddela er kära läsare att prinsen är fortfarande efterlyst och jag väntar på dig bara så du vet. Du behöver inte vara en färdig prins det räcker med att du är en liten groda. För i så fall pussar jag dig så blir du en prins. Haha.
Fick en underbar komplimang idag av min älskade kompis. "Du har väl inte dåligt självförtroende? Du som är så stark! Du tillåter ingen att såra dig."
Känns underbart att det är så ni mina underbara änglar (i alla fall en av er haha) ser mig; stark. Det är den känslan jag vill känna innombords, styrka. För det kanske verksar som om jag är stark men egentligen är jag en liten flicka som behöver ne beskyddare.
Jag kanske verkar stark men det är jag inte.
Jag har kommit underfund med att jag under hösten mått både bättre och sämre än på länge.
Jag tror att sommarens händelser på något sätt fick mig att sluta tro på mig själv och jag intalade och intalar mig fortfarande att jag inte kände något för dig. Jag var aldrig kär i dig. Men varför tänker jag då fortfarande på dig och varför kan jag inte släppa dig på riktigt?
Du hemsöker min själ.
Kommer detta fortsätta fram till den dagen jag hittar någon ny?
Hoppas inte det för det är jobbigt som...ja som attan helt enkelt.
Jag vet att du inte kommer att läsa detta och du komer inte läsa min novell jag skrivit men av någon anledning skriver jag ändå til dig. Trots att du har flickvän och trots att jag insett att det inte kommer bli vi två och det vill jag nog inte heller.
Det kanske är för att du vänder bort blicken varje gång vi går förbi ditt hjul, eller för att du på någt sätt tycks skämmas för det som hände. Emma berättade om mördarblicken hon gav mig och jag skulle vilja se den, se ditt uttryck som tydligen varit helt otroligt och tydligen såg du rädd ut. Varför?
Kanske skriver jag till dig för att få svar på frågorna.
Ibland ser jag på bilden du har på nattstad, eftersom jag raderat alla mina bilder på dig, och du är inte ens snygg. Varför har jag då så svårt att släppa dig? Vi kände inte ens varandra, bara ytligt. Du ville inte prata de gånger vi träffades du ville göra något annat. Varför? Var jag inte värd att prata med? Var jag bara en tjej du försökte få i säng?
Jag tror att det är det som jag har svårast att hantera, att du inte ville prata. Det svider än idag. När vi gick från Liseberg mot centralen gick vi tyta långa bitar förutom när jag ställde frågor för att brya tystnaden. Du frågade mig aldrig något. Var det ett tecken från din sida?
Jag har aldrig haft så mysigt med någon som jag hade med dig den kvällen men när jag tänker på det i efterhand så sårade det mig, att du inte frågade mig något, att du inte var intreserad av mig.
När jag först träffade dig var du snygg, det sa alla som såg dig. De sa att mina ögon glittrade och jag såg lycklig ut tillsammans med dig. Jag förstod inte vad en snygging som du gjorde med en sån som mig. Du kallade mig en massa snälla saker och mitt självförtroende steg för varje vackert ord du sa mig. För första gången i mitt liv kände jag mig vacker och älskad av någon. Jag svävade på rosa moln och mådde hur bra som helst.
Varje gång jag fick ett sms eller såg att du hade ringt hoppade hjärtat över ett slag och jag kände mig lycklig, lyckligare än på länge.
Varför var du tvungen att förstöra det?
Den där dagen, den sista dagen, då vi bestämde att vi skulle ses. Jag var pirrig i magen hela dagen och när jag träffade pappa på jobbet på förmiddagen var jag nära att berätta att jag skulle träffa dig för han visste inget och jag var så spänd och pirrig.
Dagen kröp sig sakta fram men tillslut var det dags att åka, äntligen tänkte jag. Äntligen skulle jag få träffa dig igen, som jag hade längtat.
Det var dansbandens dag och jag och min kompis som var med dansade lite innan du kom eftersom du inte hade slutat jobba än. Sen kom du där i din gula t-shirt och jeansjacka. Att jag inte dog på fläcken för du var ju så snygg när du kom där. Kände hur leendet spred sig i mitt ansikte och du kom fram till oss och kysste mig. Jag var världens lyckligaste tjej den stunden.
Det blev så att du och jag stod tätt omslingrade och kysstes större delen av kvällen som vi hade kvar på Liseberg innan de stängde. Sedan fortsatte vi på vägen mot centralen.
Jag visste inte då att det skulle bli vår sista dag, hade jag vetat det hade det kanske inte blivit som det blev...
Vi tog god tid på oss på vår väg mot centralen. Tåget skulle ju inte går förän om en timme. Ett stopp utanför Scandinavium och ett utanför Ullevi. Under den sista biten mellan Ullevi och Drottningtorget insåg vi att jag skulle missa tåget så jag ringde min mamma och drog en vit lögn (Tack Philippa!) så hon kom och hämtade mig i Mölndal. Vi stod på spårvagnshållplatsen på Drottningtorget och tog ett långt avsked, för den här gången för vi skulle ju ses igen. Eller?
Jag var lycklig. I alla fall de första dagarna efter den dagen, vår sista. Sen började tvivlet komma. Var du den rätta? Passade vi för varandra? Frågorna snurrade i mitt huvud.
Precis en vecka senare, exakt på dagen, pratade vi med varandra på msn.
Vi småpratade lite innan du tog md till dig och frågad ehurjag kände inför "oss". Jag blev chockad men ändå lättat för jag hade ju också funderat.
Den dagen belutade vi att vi inte skulle ses mer, att det var slut. Hade vi ens haft något?
Inga tårar föll den dagen för jag visste ju att det var det rätta.
Inga tårar föll de två kommande månaderna. Men efter tre månader, då jag kände mig ensam, då kom tårarna. Jag tror inte att jag grät enbart för dig för den dagen hade jag haft det jobbigt men då rasade allt och alla de känslor jag hade burit på sedan vi sa hej då bara vällde upp. Strömmade utför mina kinder.
Jag hatar dig inte för att det inte funkade mellan oss. Jag hatar att jag inte kan släppa dig och att jag måste gå förbi ditt hjul varje gång jag är på Liseberg. Jag hatar att du har flickvän. Jag hatar att jag inte vet vad jag kände för dig. Jag hatar att du vänder bort blicken när vi går förbi. Jag hatar att du verkar vara rädd för att möta mig och jag hatar allt som rör dig!
Det sjuka är att jag kom över uppbrottet från en kille jag varit ihop med i fyra månader snabbare än vad jag kom över dig eftesom jag uppenbarligen inte har kommit över dig än.
Jag hoppas att jag inom en snar framtid kommer att komma över dig och att jag en dag kommer känna den där underbara känslan ja kände tillsammans med dig den där dagen.
Den dagen kommer att komma och jag hoppas den kommer snart för jag vill få bort dig från mina tankar och från mitt liv.
lördag 9 december 2006
Äntligen!!
Äntligen har det hänt! Jag har fått träffa min största förebild här i livet; Jonas Gardell! Finns det någon mer underbar än honom? Han är den människan jag beundrar mest här i den lilla värld vi lever i. Han är sig själv rakt igenom och kämpar för sina rättigheter. Vad finns att inte gilla hos honom? Han är helt sjukt otroligt bra och så trevlig att det finns inte. Min dröm gick i uppfyllelse idag och det är hans förtjänst. Jag har fått krama den man som har gjort att jag orkar igenom dagarna. Hans böcker fick mig att inse att det finns många som är ensama och utstötta, precis som jag känt mig många gånger. Hans musik fick mig att skratta, gråta ch sjunga. Hans texter både sångtexter och utdrag från böcker har fått mig att inse meningen med livet och har fått mig att må bra igen. Hans låtar som "underbar-fan ta mig" handlar om att man får vara precis vem man själv vill vara Det är också min sol också min måne. Också min värld att vara den jag vill i. Jag är underbar; fan-ta mig!! Det finns inget bättre sätt att säga till en människa att hon duger.
Hans andra låttexter är även de klockrena och jag kan alla som finns på skivan.
Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om den enda mannen (förutom närmsta familjen) som finns i mitt liv för tillfället.
Hans andra låttexter är även de klockrena och jag kan alla som finns på skivan.
Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om den enda mannen (förutom närmsta familjen) som finns i mitt liv för tillfället.
tisdag 5 december 2006
Moahahaha
Nu kanske ni tror att det jag idag kommer skriva är ondskefullt(eftersom rubriken även är mitt ondskefula skratt) men så är icke fallet idag.
Nu alldeles nyss satt jag och funderade över hur jag svarar i telefonen beroende på vem det är och hur många gånger personen ringt den dagen. När Ippa ringer svarar jag oftast Hello my darling t ex. Men idag fick även Thor den frasen i örat när han ringde mig på lunchen. När jag då satt här i min ensamhet (självvald eftersom jag stängt in mig på mitt rum) och tänkte på det telefonsamtalet kom jga och tänka på ett annat telefonsamtal jag och Thor hade för några veckor sedan.
Emma och jag var på apoteket för att köpa salva till hennes läppar eller vad det nu var och Thor ringde. Emma orkade inte svara utan bad mig svara istället (vilket hon idag ångrar). Jag svarar hallå och får en stressd Thor i örat "Hej var är ni?" På apoteket svarar jag. Efter ca två sekunders tystnad frågar Thor vad vi gör där.
Hade jag varit en snäll kompis hade jag sagt som det var och snällt berättat för Thor att vi köpte salva till Emmas läppar men så snäll är ju inte jag så jag funderar i två sekunder och tittar mig omkring och säger sedan högt och tydligt:
"Vi köper kondomer till Emma"
Eftersom det var ganska tyst på apoteket hör alla vad jag säger och alla tittar på mig och tittar på Emma som fått en rödare nyans i ansiktet. Ska kanske tillägga att medelåldern var runt 65+ där inne.
Thor tappar fattningen lite men skrattar sedan och vi bestämmer att vi ses vid skåpen senare.
Emma skrattade också men vägrar erkänna att det var fruktansvärt roligt.
Jag kan upplysa er som läser detta att jag är mysiellt frustrerad just nu. För dig sominte vet vad man är när man är mysiellt frustrerad kan jag försöka förklara det genom att säga att et är samma sak som att vara sexuellt frustrerad fast man saknar myset istället för sexet...(ojsan vad jag låter som om jag är med i kristna skolgruppen på skolan haha)
Så om det finns någon mer där ute (framförallt av det motsatta könet) så är det bara att höra av sig för jag är inte svår. (inte särskillt i alla fall)
Fast jag kanske inte är så mysig att mysa med eftersom jag är lite lätt förkyld...hmmmm....jaja ni kan höra av er ändå ;)
Känns som mina senaste bloggar har följt ett visst tema och säg till om ni anser det vara stötande eller provocerande för då sitter jag och låtstas vara den där söta lilla flickan många intalar sig att jag är...
Moahahahaha
Se där! Nu kom det ondskefulla skrattet i alla fall utan att det var meningen. =)
När vi ändå är på den nivån kan jag lika gärna dra ett skämt som Emma berättade idag för man vet aldrig när jag är i så här fin form nästa gång.
Vet du vad en kravbanan är?
???
En banan utan sprut
Så där nu kan ni klura på den en stund...
På tal om Emma....
Vet ni vad det roligaste Jesus sa som han aldrig sa är?
Kom nu ketchup så går vi!!
Nä nu ska jag sluta så ni slipper läsa fler dåliga skämt från mig ;)
Puss och kram kravbanan
Nu alldeles nyss satt jag och funderade över hur jag svarar i telefonen beroende på vem det är och hur många gånger personen ringt den dagen. När Ippa ringer svarar jag oftast Hello my darling t ex. Men idag fick även Thor den frasen i örat när han ringde mig på lunchen. När jag då satt här i min ensamhet (självvald eftersom jag stängt in mig på mitt rum) och tänkte på det telefonsamtalet kom jga och tänka på ett annat telefonsamtal jag och Thor hade för några veckor sedan.
Emma och jag var på apoteket för att köpa salva till hennes läppar eller vad det nu var och Thor ringde. Emma orkade inte svara utan bad mig svara istället (vilket hon idag ångrar). Jag svarar hallå och får en stressd Thor i örat "Hej var är ni?" På apoteket svarar jag. Efter ca två sekunders tystnad frågar Thor vad vi gör där.
Hade jag varit en snäll kompis hade jag sagt som det var och snällt berättat för Thor att vi köpte salva till Emmas läppar men så snäll är ju inte jag så jag funderar i två sekunder och tittar mig omkring och säger sedan högt och tydligt:
"Vi köper kondomer till Emma"
Eftersom det var ganska tyst på apoteket hör alla vad jag säger och alla tittar på mig och tittar på Emma som fått en rödare nyans i ansiktet. Ska kanske tillägga att medelåldern var runt 65+ där inne.
Thor tappar fattningen lite men skrattar sedan och vi bestämmer att vi ses vid skåpen senare.
Emma skrattade också men vägrar erkänna att det var fruktansvärt roligt.
Jag kan upplysa er som läser detta att jag är mysiellt frustrerad just nu. För dig sominte vet vad man är när man är mysiellt frustrerad kan jag försöka förklara det genom att säga att et är samma sak som att vara sexuellt frustrerad fast man saknar myset istället för sexet...(ojsan vad jag låter som om jag är med i kristna skolgruppen på skolan haha)
Så om det finns någon mer där ute (framförallt av det motsatta könet) så är det bara att höra av sig för jag är inte svår. (inte särskillt i alla fall)
Fast jag kanske inte är så mysig att mysa med eftersom jag är lite lätt förkyld...hmmmm....jaja ni kan höra av er ändå ;)
Känns som mina senaste bloggar har följt ett visst tema och säg till om ni anser det vara stötande eller provocerande för då sitter jag och låtstas vara den där söta lilla flickan många intalar sig att jag är...
Moahahahaha
Se där! Nu kom det ondskefulla skrattet i alla fall utan att det var meningen. =)
När vi ändå är på den nivån kan jag lika gärna dra ett skämt som Emma berättade idag för man vet aldrig när jag är i så här fin form nästa gång.
Vet du vad en kravbanan är?
???
En banan utan sprut
Så där nu kan ni klura på den en stund...
På tal om Emma....
Vet ni vad det roligaste Jesus sa som han aldrig sa är?
Kom nu ketchup så går vi!!
Nä nu ska jag sluta så ni slipper läsa fler dåliga skämt från mig ;)
Puss och kram kravbanan
måndag 4 december 2006
Strumpor på eller av det är frågan
Idag på lunchen hade vi en oerhört intressant diskussion jag, Rambo och Thor... Nån av oss (antagligen jag) hade läst nån stans att man lättare får orgasm om man har sex med strumporna på...Så började det långa samtalet om strumpor med mera. Vill inte riktigt gå in på vad det var som diskuterades med vi kom fram till att vi borde jobba med komik på något sätt.
För er som har Nattstad rekomenderar jag att ni kollar in _Bittersweat och läser Emmas dagbok
För er som har Nattstad rekomenderar jag att ni kollar in _Bittersweat och läser Emmas dagbok
söndag 3 december 2006
Några tankar om advent
Tredje december, första advent, Jesus rider in i Jerusalem tre veckor innan han föds, tre veckor kvar till jul. Man tänker mycket en dag som denna.
Tredje december och det är nu 7 grader varmt trots att kolckan är 21,30. Första advent men var är snön och julstämningen? Det brukar ju ändå vara lite kallt fast det kanske inte har blivit riktigt vinter än.
Hur Jesus kan rida in i Jerusalem tre veckor innan han föds är fortfarande ett stort problem i mnin värld. Har funderat på den frågan enda sen någon först sa et för en massa år sedan.
Tre veckor kvar till jul. Borde jag ha ångest för allt jag måste göra? Borde jag börja få julstämning? Inte vet jag. Halvfärdig med julklapparna och julstämningen är det inget fel på.
Idag, den första advent, har jag jobbat arslet av mig, jag har hunnit med ett klädbyte som inte tog lång tid alls och jag har varit på Liseberg med Emma, Ippa och Johan. Tänk vad mycket man hinner med egentligen.
Jag säger bara HEJA EMMA!! Det du gjorde mot Jonas igår måste ha varit roligt och han måste varit skitskraj :D ville sett det. Tack för att du stöttar mig och hjälper mig med sånna saker! Ippa jag har inte glömt bort dig! Du gör mycket för mig också och hjälpte mig overdeligt i somras. Vet inte hur jag skulle klara livet om jag inte hade er två!
Nu kanske någon av mina andra kompisar sitter och tänker att jag har glömt dem med men det har jag inte, det är bara det att just Emma och Ippa har hjälpt mig under hösten på et sätt jag aldrig behövt förut. Alla ni andra finns där för mig också men eran hjälp syns inte lika mycket som Emma och Ippas. Ni hjälper mig bara genom att finnas där och bara snacka om väderoch vind eller vad vi nu gör.
Jaja snart är denna dagen över och vi går in i en ny vecka. Nästa söndag är det andra advent (nä :o tänker många, oj va smart hon är!) men grejen är att det är inte lika fint på andra till fjärde advent som på första och framförallt så sjunger man inte Hosianna som är en av mina favisar.
Nä nu orkar jag inte skriva mer börjar få ont i nacken....
Tredje december och det är nu 7 grader varmt trots att kolckan är 21,30. Första advent men var är snön och julstämningen? Det brukar ju ändå vara lite kallt fast det kanske inte har blivit riktigt vinter än.
Hur Jesus kan rida in i Jerusalem tre veckor innan han föds är fortfarande ett stort problem i mnin värld. Har funderat på den frågan enda sen någon först sa et för en massa år sedan.
Tre veckor kvar till jul. Borde jag ha ångest för allt jag måste göra? Borde jag börja få julstämning? Inte vet jag. Halvfärdig med julklapparna och julstämningen är det inget fel på.
Idag, den första advent, har jag jobbat arslet av mig, jag har hunnit med ett klädbyte som inte tog lång tid alls och jag har varit på Liseberg med Emma, Ippa och Johan. Tänk vad mycket man hinner med egentligen.
Jag säger bara HEJA EMMA!! Det du gjorde mot Jonas igår måste ha varit roligt och han måste varit skitskraj :D ville sett det. Tack för att du stöttar mig och hjälper mig med sånna saker! Ippa jag har inte glömt bort dig! Du gör mycket för mig också och hjälpte mig overdeligt i somras. Vet inte hur jag skulle klara livet om jag inte hade er två!
Nu kanske någon av mina andra kompisar sitter och tänker att jag har glömt dem med men det har jag inte, det är bara det att just Emma och Ippa har hjälpt mig under hösten på et sätt jag aldrig behövt förut. Alla ni andra finns där för mig också men eran hjälp syns inte lika mycket som Emma och Ippas. Ni hjälper mig bara genom att finnas där och bara snacka om väderoch vind eller vad vi nu gör.
Jaja snart är denna dagen över och vi går in i en ny vecka. Nästa söndag är det andra advent (nä :o tänker många, oj va smart hon är!) men grejen är att det är inte lika fint på andra till fjärde advent som på första och framförallt så sjunger man inte Hosianna som är en av mina favisar.
Nä nu orkar jag inte skriva mer börjar få ont i nacken....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
