Uppretad

Nu är jag uppretad. Uppretad på diverse saker. Först hur folk helt saknar omdöme och jämför fjantiga saker med något de inte ens vet något om. Tänker inte ta något exempel för jag vet att personen läser bloggen ibland men som sagt så måste man skaffa perspektiv ibland. Man tänker nog inte innan man pratar eller skriver för man vet aldrig vem som lyssnar eller läser.

Sen är jag uppretad över att folk tar så illa vid sig när de ser den nya Ica reklamen där det kommer en praktikant som har Downs syndrome och alla bara stirrar på honom.
Folk som inte har någon kännedom om handikapp eller liknande tycker så synd om honom; dels för att han har ett handikapp dels för att de stirrar på honom och kanske mesta dels för att de tar illa upp över att en som inte är "normal" exponeras på det sättet. De tycker att han utnyttjas och att Ica borde dra tillbaka reklamen.
Jag tycker det är skitbra att de visar någon som inte följer normen för "normal", det är bra att de försöker minska fördommar på lång sikt, det är så bra att killen i fråga har en attityd som säger "kom inte här och säg att jag är dum i huvudet för att jag inte ser ut som ni".
Om inte Arvid hade funnits kanske jag också hade tittat med avsmak på reklamen. Om inte Arvid hade funnits hade jag nog tänkt som alla andra.
Men nu när Arvid finns så älskar jag reklamen för allt vad den gör. Den tar ställning i en viktig fråga.
Vi måste låta fler med handikapp komma fram i media för att göra landet mer öppet för dem! De som har ett handikapp är precis som oss normalstörda förutom med vissa små eller stora problem.
Ikväll tänker jag ringa pappa och prata med Arvid och jag kommer tänka på Icas reklam och hoppas att det en dag kommer vara Arvid som är praktikant i en butik och moppsar sig mot personalen.

KÄRLEK!

Smygtvätt och tomhet

Sitter i vardagsrummet och lyssnar på Spotify fast jag är trött som ett as. Men inte kan jag gå och lägga mig än för jag smygtvättar i tvättstugan för tillfället. Smygtvätt innebär att tvätta när man inte får, i vårt hus får man bara tvätta fram till klockan 22 men jag har hur många handdukar som helst som behövde tvättas så jag smög ner lite efter 22 och ska snart hämta tvätten och hänga den här uppe i lägenheten. Ska försöka få bort fläckar på några som vi råkade missfärga när jag och Linda färgade håret igår. Vet inte om jag kan rädda handdukarna, bara att köpa nya annars.
Man känner sig lite inte illa till mods men det känns inte rätt att tvätta så här. Men hinner inte annars och vill ha handdukarna rena i alla fall. Måste boka om tvätt-tiden sen också till efter vi varit i Göteborg nästa helg.

Nu är Johan i Monza och tittar F1 med sin mamma och det är jättetomt utan honom här, enda som är bra är att jag inser hur mycket jag tycker om honom för det är inte kul att vara här ensam.
Men jag har haft sällskap i helgen; Linda kom hit och lekte med mig men det blev väldigt tomt när hon åkt nu. Men det handlar bara om två nätter och det ska jag väl klara?!
Får krypa ner under Johans täcke, snusa hans doft och somna till en film det har funkat hittils i alla fall.

Nu ska jag smörja min nacke med liniment och sen gå och hämta tvätten.

KÄRLEK!

Graderna sjunker så fort överallt

Sitter i köket efter att ha gjort fruktsallad, fixat med rädisor och diskat till tonerna av Erik Linder. En underbar sångare jag upptäckte när jag var hos Linn i helgen. En skiva med bara covers på några av mina favoritlåtar tex Kom Änglar med Winnerbäck.
Så ni som har Spotify kan ju söka på honom och njuta =)

På tal om Winnerbäck så ska jag och Johan gå på hans konsert här i Östersund 29 november. Ska bli jätteroligt. Det bästa var att Johan överaskade mig med biljetterna och nu tränar han på Winnerbäck när han spelar gitarr. Hoppas han kör Kom Änglar!

Som sagt så var jag nere i Kalmar hos Linn i helgen och jag hade jätteroligt. Härligt att komma bort från stan lite, se något annat och träffa Linn såklart! =)
Vi cyklade runt i stan, badade (dog nästan på kuppen) och var kultiverade som Linn så fint uttryckte det; dvs vi var kulturella och var på Kalmar slott, som jag by the way tänkte köpa och hysa in mina nära och kära i.
Alla är inte lika uppspelta över detta som jag är konstigt nog.

Just nu håller jag och Richard på att fundera på vad vi ska köpa till vår far nu är han fyller 50 om några veckor. I och med att jag inte vet om han läser den här bloggen (han har nämligen hittat min bilddagbok) så tänker jag inte säga vad han ska få för något men vi har nog kommit fram till något bra =)

Om typ två veckor åker Johan och hans mamma till Monsa, Italien för att kolla Formel 1, blir kul för honom men ensamt för mig. Tur att Linda kommer på visit hit till Östersund då =)

Men nu ska jag gå och lägga mig.

KÄRLEK!

Forskade om åldrandet

Jag tänkte fortsätta hyllnignsbloggandet om min farfar genom ett minnes ord som en vän till honom skrev i Sydsvenska dagbladet.

FORSKADE OM ÅLDRANDET

Publicerad 7 augusti 2009 16.30

Professor Jan Helander, 78 år, Lund, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Barbro och barnen Bertil, Anna och Lena med familjer samt bröder med familjer.

Jan Helander föddes i Lund 1930, den tredje av fem söner till professorn och biskopen Dick Helander och hans hustru Maria.

Jans kunskapsfält var brett. Han utbildade sig till psykolog, och läste också kurser i teologi, pedagogik och medicin. 1967 blev han först i Sverige att disputera på en avhandling om gerontologi, läran om åldrandet.

Han var verksam med forskning och undervisning inom gerontologin, från 1950-talet till början av 1970-talet vid psykologiska institutionen i Göteborg och från 1974 vid Gerontologiskt Centrum i Lund. Från 1980 och fram till sjukdomen drabbade honom 1999 arbetade han som frilansande lärare. Han var ivrig att förmedla kunskap och utmana till egen reflektion. Att förmedla forskningens resultat och kunskap till världen utanför akademin såg han som sin livsuppgift.

Jan ägnade sin forskning och sitt författarskap åt åldrandets förhållanden och villkor. Hans kunskap och inlevelse gällde inte bara livets slutskede. Hans perspektiv omfattade också vägen dit, hela livsförloppet. Typisk är titeln på hans sist utgivna bok Att leva medan tiden går. Det är en bok med livsbejakande innehåll.

Om hans vetenskapliga insatser kan sakkunniga uttala sig. Här vill jag påminna om hans betydelse som vän och medmänniska. Han var omtänksam och minnesgod och generös i sitt umgänge. När man mötte honom fick man alltid några ord av värme och uppmuntran – och humor icke att förglömma. Det fanns i hans väsen också en glad pojkaktighet och skämtsamhet, som lyste upp samvaron när man gästade hemmet i Lund eller i sommarhuset på Österlen. Ett citat säger något om hans personlighet: Det fanns alltid glädje i hans allvar och alltid allvar i hans glädje.

Även när stumheten blev hans lott, kunde hans fasta handslag och hans goda blick förmedla känslan av gemenskap. Tacksamhet omger hans minne.

Inge Löfström

präst

Saknad

Om exakt en vecka är det två månader sen farfar dog. Fortfarande känns det väldigt konstigt, tanken på att han inte finns längre. Tanken på att aldrig mer få krama honom eller ge honom en puss på pannan. Aldrig mer kunna leka med hans händer som var hans specialitet. Aldrig mer få höra trallalalala, pompompom eller de typiska farfar skriken när han hade ont.
Den sista tiden gick det länge mellan gångerna jag träffade honom så det är inte saknaden på det sättet utan insikten att han faktiskt är borta.
Just nu kan jag få riktiga saknar-attacker efter farfar och inatt drömde jag till och med om begravningen.
Men jag vet att han har det bättre nu, han lider inte. Han är i våran sommarstuga och rullar sten eller flyger drake beroende på vilket väder det är hos honom.
Ofta när jag tänker på honom tänker jag på när vi tältade tillsammans när jag var liten, på alla tågbiljetter han samlade som vi fick leka med när vi var där och helt enkelt att han var den bästa farfar jag någonsin kunde haft, ibland kunde man bli lite irriterad på honom men man älskade honom alltid. Och jag älskar honom fortfarande så sjukt mycket, det är nog därför jag sitter och skriver det här medan tårarna sakta faller.

Älskar dig farfar!

Säg mig du lilla fågel

Säg mig du lilla fågel där mellan almens blad
Hur kan du ständigt sjunga och ständigt vara glad
Jag hör din röst var morgon jag hör den varje kväll
Och lika ren är stämman och rösten lika säll

Den här sången sjöng min farfar alltid för mig när vi var i stugan i Brösarp och jag hade lyckats övertala honom att resa ett av tälten, släpa ner massa kuddar från övervåningen och tillsist sova där tillsammans med mig. Att jag alltid vaknade inne i huset förstod jag aldrig då men min underbara farfar bar väl in mig när jag somnat för att det inte skulle bli så kallt för mig.

Farfar fick en stroke för 10 år sen så då slutade allt vad mys i tält hette, men han var fortfarande farfar. Om än förlamad i höger sida av kroppen. Han var farfar med ett hinder i rörelserna.
För tre år sen så blev han mer och mer dement och tillslut hamnade han på en demensavdelning nära där han och farmor bor.
I julas var han den farfar han varit de senaste åren, inte fullt medveten om vilka vi var men han visste att vi älskade honom otroligt mycket.
När farmor fyllde år i mars så var han sämre, pratade mindre, åt mindre och hade magrat, nu var det inte alls samma farfar längre förutom då han gjorde något som var så typiskt honom.

I tisdags ringde pappa och talade om att han snart skulle kliva på tåget ner till Lund för farfar hade fått lunginflamation och var dålig. Så dålig så de började sitta vak. Dagarna började svajigt och de trodde vid flera tillfällen att han skulle släppa taget men på eftermiddagen piggnade han till och åt till och med lite blåbärssoppa.
Pappa åkte hem till Göteborg på fredag morgon och vi pratade med varandra runt halv elva tiden, sen tände jag ett ljus för honom och tänkte på honom samtidigt som jag började gråta.
En timme efter mitt och pappas första samtal ringde han igen och sa att farfar somnat in för gott nu. Jag tror det var skönt för honom, han hade så många krämpor på slutet. Men det känns tomt. Han fattas mig som de säger i Ronja rövardotter.
Begravningen blir om en månad så då åker jag ner till Lund och sörjer med alla andra.

Så detta blev en slags hyllningsinlägg till min underbara farfar.

KÄRLEK!

100!

Mitt hundrade inlägg, tänk vad mycket skit jag skrivit här sen dess ;)

Men nu måste jag få skriva av mig den korta tid jag har kvar på min rast. Var på ett möte nyss på jobbet med de boende och de som bestämmer och nu är det väl mer eller mindre bestämt att de ska stänga matsalen på jobbet på helgerna för att spara 100-tusen i budgeten. Detta leder till att fler kommer sitta ensamma hela dagarna utan att se någon om de inte har hjälp av oss i hemtjänsten. De otroligt intelligenta som har tänkt ut detta kom ju i och för sig på en lysande ide tyckte de; ställa ner en micro som de kan värma sin mat i. Men de tänkte ju inte på vem som ska diska och värma maten till de som inte kan själva.

Jaja nog om det, nu ska jag pussa Johan och gå till jobbet.

KÄRLEK!