Graderna sjunker så fort överallt

Sitter i köket efter att ha gjort fruktsallad, fixat med rädisor och diskat till tonerna av Erik Linder. En underbar sångare jag upptäckte när jag var hos Linn i helgen. En skiva med bara covers på några av mina favoritlåtar tex Kom Änglar med Winnerbäck.
Så ni som har Spotify kan ju söka på honom och njuta =)

På tal om Winnerbäck så ska jag och Johan gå på hans konsert här i Östersund 29 november. Ska bli jätteroligt. Det bästa var att Johan överaskade mig med biljetterna och nu tränar han på Winnerbäck när han spelar gitarr. Hoppas han kör Kom Änglar!

Som sagt så var jag nere i Kalmar hos Linn i helgen och jag hade jätteroligt. Härligt att komma bort från stan lite, se något annat och träffa Linn såklart! =)
Vi cyklade runt i stan, badade (dog nästan på kuppen) och var kultiverade som Linn så fint uttryckte det; dvs vi var kulturella och var på Kalmar slott, som jag by the way tänkte köpa och hysa in mina nära och kära i.
Alla är inte lika uppspelta över detta som jag är konstigt nog.

Just nu håller jag och Richard på att fundera på vad vi ska köpa till vår far nu är han fyller 50 om några veckor. I och med att jag inte vet om han läser den här bloggen (han har nämligen hittat min bilddagbok) så tänker jag inte säga vad han ska få för något men vi har nog kommit fram till något bra =)

Om typ två veckor åker Johan och hans mamma till Monsa, Italien för att kolla Formel 1, blir kul för honom men ensamt för mig. Tur att Linda kommer på visit hit till Östersund då =)

Men nu ska jag gå och lägga mig.

KÄRLEK!

Forskade om åldrandet

Jag tänkte fortsätta hyllnignsbloggandet om min farfar genom ett minnes ord som en vän till honom skrev i Sydsvenska dagbladet.

FORSKADE OM ÅLDRANDET

Publicerad 7 augusti 2009 16.30

Professor Jan Helander, 78 år, Lund, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Barbro och barnen Bertil, Anna och Lena med familjer samt bröder med familjer.

Jan Helander föddes i Lund 1930, den tredje av fem söner till professorn och biskopen Dick Helander och hans hustru Maria.

Jans kunskapsfält var brett. Han utbildade sig till psykolog, och läste också kurser i teologi, pedagogik och medicin. 1967 blev han först i Sverige att disputera på en avhandling om gerontologi, läran om åldrandet.

Han var verksam med forskning och undervisning inom gerontologin, från 1950-talet till början av 1970-talet vid psykologiska institutionen i Göteborg och från 1974 vid Gerontologiskt Centrum i Lund. Från 1980 och fram till sjukdomen drabbade honom 1999 arbetade han som frilansande lärare. Han var ivrig att förmedla kunskap och utmana till egen reflektion. Att förmedla forskningens resultat och kunskap till världen utanför akademin såg han som sin livsuppgift.

Jan ägnade sin forskning och sitt författarskap åt åldrandets förhållanden och villkor. Hans kunskap och inlevelse gällde inte bara livets slutskede. Hans perspektiv omfattade också vägen dit, hela livsförloppet. Typisk är titeln på hans sist utgivna bok Att leva medan tiden går. Det är en bok med livsbejakande innehåll.

Om hans vetenskapliga insatser kan sakkunniga uttala sig. Här vill jag påminna om hans betydelse som vän och medmänniska. Han var omtänksam och minnesgod och generös i sitt umgänge. När man mötte honom fick man alltid några ord av värme och uppmuntran – och humor icke att förglömma. Det fanns i hans väsen också en glad pojkaktighet och skämtsamhet, som lyste upp samvaron när man gästade hemmet i Lund eller i sommarhuset på Österlen. Ett citat säger något om hans personlighet: Det fanns alltid glädje i hans allvar och alltid allvar i hans glädje.

Även när stumheten blev hans lott, kunde hans fasta handslag och hans goda blick förmedla känslan av gemenskap. Tacksamhet omger hans minne.

Inge Löfström

präst

Saknad

Om exakt en vecka är det två månader sen farfar dog. Fortfarande känns det väldigt konstigt, tanken på att han inte finns längre. Tanken på att aldrig mer få krama honom eller ge honom en puss på pannan. Aldrig mer kunna leka med hans händer som var hans specialitet. Aldrig mer få höra trallalalala, pompompom eller de typiska farfar skriken när han hade ont.
Den sista tiden gick det länge mellan gångerna jag träffade honom så det är inte saknaden på det sättet utan insikten att han faktiskt är borta.
Just nu kan jag få riktiga saknar-attacker efter farfar och inatt drömde jag till och med om begravningen.
Men jag vet att han har det bättre nu, han lider inte. Han är i våran sommarstuga och rullar sten eller flyger drake beroende på vilket väder det är hos honom.
Ofta när jag tänker på honom tänker jag på när vi tältade tillsammans när jag var liten, på alla tågbiljetter han samlade som vi fick leka med när vi var där och helt enkelt att han var den bästa farfar jag någonsin kunde haft, ibland kunde man bli lite irriterad på honom men man älskade honom alltid. Och jag älskar honom fortfarande så sjukt mycket, det är nog därför jag sitter och skriver det här medan tårarna sakta faller.

Älskar dig farfar!