Heja!

Äntligen är vi över strecket!! Underbar känsla man känner nu, första gången på säsongen som man känner att vi kanske kan klara det. Visst jag vägrade tappa hoppet men det såg allt mörkt ut ett tag. Jag anser fortfarande att det inte nödvändigtvis var Lillis och Calles fel, de kanske hade rett ut det vad vet jag.
Känn i alla fall skönt att ha varit med på matchen som ledde oss till nionde placeringen i stället för elfte. Och vilken stämning det var sen också. För att vara en grundseriematch var det rätt bra stämning, kunde varit lite bättre borta hos oss men inte ska jag klaga, jag såg ju Anton nästan hela matchen. Men varför han inte får mer istid förstår jag inte. Det är en oändlig gåta för mig. Jaja just nu är jag bara lycklig över segern.
Vi var ett rätt skönt gäng som gick; jag, Sandra, Erik och Johan. Men vissa av oss(inte nån av tjejerna och inte Erik) kunde varit lite mindre sura och varit trevliga i stället för att sitta och sura.
ska egentligen plugga psykologi nu men har för ont i kroppen för det och orkar inte med provet imorgon. Tror dessutom att jag har en förkylning i kroppen och det styrker väl inte min motivation precis höhö.

Nä men om man ska ta och läsa igenom anteckningarna en sista gång så man vet lite vad det handlar om i alla fall...

Flum och trött

Idag är jag obeskrivligt trött. Eller kan nog beskriva känslan ändå, kan försöka så får ni avgöra om ni fattar vad jag menar. Känner mig tung i hela kroppen och seg i huvudet. Trött i huvudet som om man bara sovit några få timmar.
Varför jag är så trött? Om vi säger så här....det är inte mitt fel utan det är Ippas fel (Philippa). Hon sov nämligen över hos mig i natt och som vanligt låg vi och pratade...lite för länge. Höhö.
Men på 3 timmars nattligt prat hinner man gå igenom det mesta. Ett antal gånger.
Hur många gånger vi diskuterade hur duktig jag var på Liseberg kommer jag inte ihåg men det var väl minst en gång i timmen. Ni som inte vet vad jag gjorde på Liseberg igår känner mig kanske inte jättebra då i och med att ni antagligen inte vet vad som hände där i somras och frstår då kanske inte varför det jag gjorde var tvunget att göras på Liseberg. Förvirrande? Vad föeväntade du dig av MIG? Jag har ju sagt att jag är trött och hissen inte går ända upp (misstolka inte det där snälla Ippa!!).
Jaja nu har jag i alla fall jobbat och tjänat lite pengsingar som kommer komma den 23e december vilket är en helt värdelös dag för att dela ut löner på. Jag menar hur många behöver pengarna dagen innan julafton?? Visst behöer jag dom men de skulle vara varmt välkomna några dagar tidgare så man slapp låna från sina andra konton eller av sina föräldar som inte heller ar några pengar just då.

På tal om ingenting kan jag berätta att det utkämpades en tävling från Liseberg till centralen och på centralen igår kväll. Ippa och Erik tävlade omedvetet om vem som kunde prata mest och otydligast. Det var inte någon som vann men jag förlorade för jag ansåg mig besegrad redan på Avenyn runt omkring Valand typ. Ni anar inte vilken tävling det var! Spännande in i det sista. Jag vet de som tycker jag pratar snabbt och otydligt men de har inte träffat eliten i den sporten ;).

Nä nu sak jag skriva lite på mitt tal jagska hålla imorgon.
=)

Bergochdalbana

Förra gången hyllade jag livet och tyckte allt var skitkul. Idag är allt inte skitkul längre.
Varför?
Inte den blekaste. Idag är allr bara allmänt dåligt och livet suger mer än vanligt. De som känner mig vet att jag brukar använda just den meningen livet suger lite då och då. Och livet suger ganska ofta. Bara det att dagen efter eller kanske tom nån timma efter man har sagt det så suger inte livet längre.
Det är som en oändlig bergochdalbana som aldrig vill ta slut eller stanna.
Är det det som är livets mening, att man ska må jättebra ena dagen men nästa vill man bara lägga sig under täcket och dö av tyckasyndomsigsjälv-viruset?

Egentligen ska jag plugga religion nu, har ett stort prov imorgon som är ganska betygsavgörande eftersom det är det ända provet vi har i kursen, men orkar verkligen inte plugga.
Varför?
För att livet suger mina vänner. Livet suger.

Jonas Gardell har skrivit i en av sina böcker "Vart ska jag gå för din ande, och vart ska jag fly för ditt ansikte? Jag vill låta ditt ansikte utplånas av havet. Att älska ska inte göra ont. Vi har rätt till ett liv utan smärta"

Jag kan hålla med om att det kan göra grymt ont att älska ibland men att inte bli älskad gör minst lika ont.
Även om man har kompisar som man älskar, och de älskar dig, så kan man känna sig ensamast i hela världen. Alla gör det nog någon gång. Vad ska man göra åt den smärtan som komnmer för att man känner sig ensam och oälskad?

Vi har rätt till ett liv utan smärta. Men ta bort den jobbga smärtan då! Jag orkar inte med den längre!

Häromdagen var Bob Hansson och pratade på min skola och han sa: varför ska man ha roligt? Det roliga kommer ta slut efter ett tag och det vill vi ju inte.

När man känner sig ensamast i hela världen, har man då paserat den där perioden som är rolig? Kommer den komma tillbaka?

Om man tar bort smärtan och de tråkiga stunderna som de pratar om kommer man att må bättre då?
Det kommer vi aldrig få reda på för människan är konstruerad så att man ska ha tråkigt och känna smärta. Men hur kul är det egentligen?

Vad kan göra så att man mår bättre om man nu, som jag idag, får en dålig dag då man känner sig ensamast i hela världen, oälskad och precis har kommit ur den roliga perioden?

Alla har sina egna knep men jag brukar lyssna på peppande musik och läsa texer av Jonas Gardell. Men idag kom jag på en otroligt bra idé; jag ska skriva ut en bild på Jonas Gardell och en bild på en elefant och alltid ha dom i plånboken. Det är två saker som kan få mig att må bra igen, Jonas Gardell och elefanter. Egentligen ska det vara elefantbyxr men det äger jag inga, ska faktiskt även köpa en sådan där textillapp (eller vad man ska kalla det som man syr på kläderna) som föreställer en elefant så har jag mig ett par elefantbyxor.
Det är som Jonas (Gardell) brukar säga: Om något går fel, ta på dig elefantbyxorna och var som en människa.

"Tyst nu
Du jag vet
Allt om
ensamhet
Grt ut
Till slut
För jag vet

Tyst nu
håll mig hårt
Glöm det
som var svårt
Du har
ju kvar
Mig hos dig

Människor är så grymma
De sårar om de kan
Du och jag ska rymma
till värmen hos varann

När andra gjort dig illa
ska jag kyssa dig till tröst
Du får somna stilla
med kinden mot mitt bröst

Tyst nu
De' e' okej
Jag är
här hos dig
Sov!
Jag vakar
De' e' okej"
(orginaltext: Don't explain" text och musik: Billie Holiday & Arthur Herzog, svensk text: Jonas Gardell)

Heja Världen

"HEJA VÄRLDEN,
jorden är en vip-hylla för oss som vann det första racet mot livmodern och som vet hur man gör när man gråter."

Finns det något klockrenare att säga om världen och den tillvaro vi idag lever i?
Alla pratar bara om hur dåligt man mår osv. Tänk om man som Bob Hansson (som sagt/skrivit citatet) tyckte att man vunnit på ett lotteri.
Det ligger ju något i det han säger, jorden är faktiskt en vip-hylla för oss. Och vi som lever på vip-hyllan vet hur man gör när man gråter, det kan jag intyga fler gånger om.
Men de som inte vet hur man gör när man gråter då, vart hamnar dom? Finns inte de också på jorden?

När man tänker efter är livet som ett lotteri, tänk att just Du och jag finns här idag. Det är en rätt otrolig tanke som slår mig ganska ofta hur mycket slumpen har med vårat liv att göra.

Jag brukar tänka på vilken tur det var att just det som hände hände även om det är dåligt för om det inte hade hänt hade det inte lett till det som finns idag.
Invecklat jag vet men det kanske blir tydligare om jag ger ett exempel.

Om jag hade valt Fässbergs skolan istället för Lindälv hade jag aldrig träffat de underbara människor som jag lärt känna. Jag hade säkert träffat andra roliga människor, men skulle vi ha så skoj som jag faktiskt har med mina kompisar här?

Detta kan jag grubbla mig fördrvad på vissa dagar och nu har jag kanske triggat igång en tanke hos dig också.

När vi ändå pratar om livet vill jag passa på att hylla livet.
En av mina kompisar fick i dagarna en liten son och det måste vara det mest fantastiska man kan vara med om som människa. Att få en liten lillebror som jag fick för ungefär 1,5 år sedan var ju helt otroligt, hur känns det inte då att få en liten krabat som är ditt eget kött och blod.

Livet är en rätt bra uppfinning när man tänker efter men vissa dagar vill man bara lägga sig under täcket och dö eller något i den stilen.

Idag är en sådan dag. Vet inte varför men tror det har något med att göra att det är höst, blåsigt, regningt och kallt. Jo och så den lilla pytte detaljen att alla utom jag (och Emma, känns det som iaf) har någon att mysa med nu.
Visst kan man mysa med sina kompisar och det gör jag så ofta jag får chansen men det är inte på samma sätt.
Så du som är min blivade prins (eller vad du nu än må vara) kan du inte vara så snäll och komma hit nu?

Så har man skapat sig en blogg här...
Det var ju faktiskt lite kul.
Någon kanske undrar varför randig ko men det kan förklaras genom att jag älskar både kossor och radiga saker så därav randig ko.
Det fanns några andra alternativ men de kändes inte lika mycket som jag. Tex Nille, som Emma envisas med att kalla mig, flummot som är Philippas smeknamn på mig, Svea kallas jag av Linda. Och listan skulle kunna bli ännu längre om jag orkade dra mig till minnes alla knäppa namn ja kallas.
Jag har inte riktigt kommit på vad jag har som syfte med den här sidan men det visar sig väl längre fram (kan man ju hoppas men var inte så säker eftersom det är jag som skriver)

Vad kan man säga mer då?
Sitter här i mitt extremt städade rum och skrattar för mig själv eftersom jag, som den klant jag är, lyckades välta min byrå med TV, DVD och lite skivor och filmer på så allt hamnade på golvet. Det var rätt kul faktiskt och gav kanske ett litet tecken på att det är dags att städa...

Usch nu kom den där hemska låten 7mila kliv med Martin Stenmarck på radion igen.Kan man inte få slippa den? Den är ju avskyvärd! Han låter så klagande och....aaa jag vet inte men gillar inte låten i alla fall.
Varför spelas den på varje kanal en gång i timmen typ?
Ja jag vet att jag överdriver men det känns så.
Äntligen är den slut och nu kom äntligen en bra låt.
I will alwas love you med Whitney Houston, det kallar jag bra låt! Speciellt när hon tar den lååååånga höööga tonen där i slutet, det är ju så man ryser.

Appropå musik så har jag blivit helt skadad av Emma, hennes besatthet av U2 har smittat av sig på mig. Inte för att jag är besatt men jag älskar musiken och kan vissa av låtarna utantill. Är detta friskt kan man undra.

Och på tal om friskt kan jag ju nämna Emmas lillla utbrott på filosofin i torsdags. Det var nog det roligaste jag varit med om. Hon var helsur på läraren för att hon gjort fel på en inlämning (bara det är lite småroligt) så hon satt och kritiserade honom hela lektionen och tänker en vacker dag riva hans indiantält som står placerat på månens baksida. Good Luck!

När vi ändå pratar om Emma kan vi lika gärna berätta om våran lilla idé med Lisebergskaniner och Lisbeth, fast tror inte att ni orkar läsa det och tror inte ni kommer förstå ändå. Så strunta i att jag sagt nåt för jag orkar inte sudda ut det.

På lördag är det bäst att alla som tänkte bege sig till Lisebreg ser upp för då kommer vi (jag, Philippa och Emma) och invaderar stället. Tycker framförallt synd om Erik som kommer få ett jobbigt besök av oss. Tror inte du vet vad som väntar...

Nä nu orkar jag inte skriva längre återkommer senare.
Men tills dess får ni ha det underbart och inte sakna mig för mycket!