Ensam

Just nu så känner jag mig väldigt ensam här uppe. Jag har ingen att umgås med, ingen i min egen ålder i alla fall. Visst vi umgås en del med Johans familj men det blir lite jobbigt i längden. Jag vill ha en jämnårig kompis här uppe i Östersund för nu känns livet så sjukt ensamt.
Men Johan då? kanske nån undrar...jo Johan finns väl men han förstår inte allt, man kan inte prata om allt med honom. Vet inte hur det kommer gå från nästa vecka då han blir arbetslös. Kommer vi gå varandra på nerverna och bråka ännu mer? Kommer vi glida ifrån varandra i ren frustration över att ingen av oss har ett fast jobb? Vad kommer att hända?

Just nu är jag rädd och orolig för oss, vad som kommer hända med oss. Vi har hamnat i nån ond cirkel där vi bråkar mycket. Det är första gången jag skriver öppet om det men nu är jag så trött på allt att jag skiter i vem som läser. Jag är trött på att hålla fasaden uppe; Jag mår skit just nu!

Hade ett långt samtal med min mor igår om livet och vi kom fram till att jag är i en depp period just nu så det är väl bara att försöka rida ut den. Men det hade varit skönt med lite stöd från ens sambo. Men det kan jag väl inte räkna med...
Kanske ska man maila den här länken till Johan så han själv kan läsa hur jag känner eftersom vi bråkade igår igen och jag inte kunde säga allt det här.

Vet inte vad jag ska göra just nu, det känns som att jag gör allt för honom men får så lite tillbaka. Vill han ens ha mig här uppe? Betyder det nåt att jag har lämnat allt för hans skull? Skulle han göra det för mig??

Kan någon svara på varför det alltid är jag som ska ta första steget mot försoning när vi bråkat? Även om jag inte gjort nåt fel. Enda gången Johan tar det steget är när jag gråter och är ledsen över något. Men inte försonas han med en gång då heller utan först måste bråket bryta ut på riktigt, sen kan han krama om och säga att han tycker om mig.

Sen har vi ju det där med att säga vad man känner till sin partner, lite uppskattning ibland hade ju inte varit så dumt, så man får lite starkare självförtroende. Vilket inte är svårt eftersom det är i botten just nu.
Som sagt så skiter jag i vem som läser det här, kungen får gärna läsa det om han finner det intressant, Johan får gärna läsa det, det skiter jag fullkomligt i!

VEM BRYR SIG?!?!
Inte jag i alla fall.

Jag förstår inte varför vissa människor inte kan komma över vissa saker och bara inse hur det ligger till och gilla läget.
En nära släkting till mig, nämner inte vem, är fortfarande emot att jag har flyttat upp till Östersund och Johan. Hon sa senast idag att om jag inte hade blivit lovad fast schema i hemtjänsten så hade jag inte flyttat upp. När jag då talade om för henne att jag hade gjort det ändå, att det inte funkar att ha ett förhållande på 80mils avstånd så sa hon att jag var för ung för att satsa på ett förhållande så här seriöst.
Dom orden sårar enormt, framförallt som hennes egen dotter träffade sin man när hon va 17 och gifta sig med denne innan hon fyllt 22. Han är 5 år äldre och 17 resp 22 tycker jag är en större ålders skillnad än 20 resp 27...
Jaja hoppas att det löser sig snart...

Sviken

Just nu känner jag mig sviken. Sviken av det mesta faktiskt, sviken av livet.

Vi börjar med det första sveket: det ringer en kvinna till mig ibland för att höra efter om jag kan jobba, det är kul! Hon bokar in mig på följande dag men säger sedan att hon hade lite krångel så hon ska ringa upp mig nästa dag för att boka mig lite mer. Hon har inte ringt än. Senast jag pratade med henne var i måndags och hon har inte ringt än, tycker att det är lite respektlöst faktiskt. Men är inte förvånad även förra gången tog det henne en vecka att ringa upp....

Svek nummer två: fick ett sms från en tjej på Frösön i förrgår, en tjej som är med i all verksamhet hon får. Men i detta sms var det den unga konfirmandledaren som gjorde sig påmind. Hon frågade om jag skulle gå på återträffen för konfagruppen följande dag. Vilken återträff blev mitt svar, jag hade ju inte hört nåt. Tydligen så blir man inte inbjuden till en återträff med sina gammla konfirmander fast man bor i stan. Jag råkar veta att volontären innan mig blev inbjuden och hon bodde i Linköping. Så man kanske bara blir inbjuden om man inte bor i stan *funderar*
Visst hade jag kunnat höra av mig och fråga om jag fick komma, men det skulle stuka min stolthet lite för mycket.

Ja så nu är jag lite bitter och lite sårad. Men jag har gått in i en jobbig period just nu; höst, inget fast jobb, dålig nattsömn och alla dessa svek uppe på allt.
Jag skulle vilja ha en kompis här uppe, en jämnårig kompis. Någon som man kan prata med om allt, det bästa vore ju om Ippa eller Linda flyttade upp för just nu så känner jag mig lite ensam, omgiven av människor.