Sviken

Just nu känner jag mig sviken. Sviken av det mesta faktiskt, sviken av livet.

Vi börjar med det första sveket: det ringer en kvinna till mig ibland för att höra efter om jag kan jobba, det är kul! Hon bokar in mig på följande dag men säger sedan att hon hade lite krångel så hon ska ringa upp mig nästa dag för att boka mig lite mer. Hon har inte ringt än. Senast jag pratade med henne var i måndags och hon har inte ringt än, tycker att det är lite respektlöst faktiskt. Men är inte förvånad även förra gången tog det henne en vecka att ringa upp....

Svek nummer två: fick ett sms från en tjej på Frösön i förrgår, en tjej som är med i all verksamhet hon får. Men i detta sms var det den unga konfirmandledaren som gjorde sig påmind. Hon frågade om jag skulle gå på återträffen för konfagruppen följande dag. Vilken återträff blev mitt svar, jag hade ju inte hört nåt. Tydligen så blir man inte inbjuden till en återträff med sina gammla konfirmander fast man bor i stan. Jag råkar veta att volontären innan mig blev inbjuden och hon bodde i Linköping. Så man kanske bara blir inbjuden om man inte bor i stan *funderar*
Visst hade jag kunnat höra av mig och fråga om jag fick komma, men det skulle stuka min stolthet lite för mycket.

Ja så nu är jag lite bitter och lite sårad. Men jag har gått in i en jobbig period just nu; höst, inget fast jobb, dålig nattsömn och alla dessa svek uppe på allt.
Jag skulle vilja ha en kompis här uppe, en jämnårig kompis. Någon som man kan prata med om allt, det bästa vore ju om Ippa eller Linda flyttade upp för just nu så känner jag mig lite ensam, omgiven av människor.