Saknad

Om exakt en vecka är det två månader sen farfar dog. Fortfarande känns det väldigt konstigt, tanken på att han inte finns längre. Tanken på att aldrig mer få krama honom eller ge honom en puss på pannan. Aldrig mer kunna leka med hans händer som var hans specialitet. Aldrig mer få höra trallalalala, pompompom eller de typiska farfar skriken när han hade ont.
Den sista tiden gick det länge mellan gångerna jag träffade honom så det är inte saknaden på det sättet utan insikten att han faktiskt är borta.
Just nu kan jag få riktiga saknar-attacker efter farfar och inatt drömde jag till och med om begravningen.
Men jag vet att han har det bättre nu, han lider inte. Han är i våran sommarstuga och rullar sten eller flyger drake beroende på vilket väder det är hos honom.
Ofta när jag tänker på honom tänker jag på när vi tältade tillsammans när jag var liten, på alla tågbiljetter han samlade som vi fick leka med när vi var där och helt enkelt att han var den bästa farfar jag någonsin kunde haft, ibland kunde man bli lite irriterad på honom men man älskade honom alltid. Och jag älskar honom fortfarande så sjukt mycket, det är nog därför jag sitter och skriver det här medan tårarna sakta faller.

Älskar dig farfar!