Hej mitt vinterland

Ja om det ändå vore ett vinterland här uppe. Tänk dig frostade träd och buskar, snö som ligger i lagom stora drivor, strålande solsken så att snön och frosten gnistrar så man får ont i ögonen. Visst låter det underbart? Men i Östersund är det slask och grått. Snön finns till viss del; den täcker isen så att man inte ser den utan går på som vanligt och halkar så man nästan bryter alla ben i kroppen. Roligt va? Nä usch, jag hatar det som det är nu! Jag vill kunna gå på sandade gator utan att spänna hela kroppen i tron om att jag ska halka och paja ett knä eller en arm. Jag vill kunna se ungarna åka pulka och madrass i Kärringbacken. Jag vill kunna njuta av vintervädret. Jag vill inte gå med huva på för att det snöblandade regnet är så hemskt, eller överväga att ta broddarna för att ha min kropp intakt. Visserligen skulle det inte spela någon som helst roll om jag slog mig sönder och samman för då skulle jag kunna läsa alla böcker jag lånat på biblioteket. Jag skulle inte ha någonting som helst emot att ligga i en sjukhus säng någonstans med varje ben i kroppen brutet. Visst skulle det säkert göra lite ont men det som inte dödar härdar har jag hört...

Tänk om man skulle ta och ramla ikväll på jobbet, då blir det en arbetsskada, och jag skulle slippa jobba klart mitt pass. Men hur ska jag ta mig till lassarettet? Ska jag åka ambulans eller ska jag promenera dit, ja menar det funkar ju om det bara är en arm som är av mamma klarade ju att gå 2km med sin brutna arm, eller skulle jag ringa någon som kunde köra mig?
Om vi säger att jag tar ambulansen in, då skulle jag ju först ringa en kollega för att berätta vad som hänt, sen skulle jag ju ringa efter ambulansen. Men vem skulle jag ringa sen? Antagligen mamma, mamma är alltid bäst på att lugna mig och hantera mig när nåt svårt händer. Sen skulle jag väl antagligen ringa pappa också, bara för att tala om vad som hade hänt. Klart Johan skulle få sig ett samtal och klart jag hade hoppats att han skulle komma på 3 röda, men man kan ju aldrig förutsätta något...

Undra hur länge man blir borta från jobbet med en bruten arm... Undra om jag får ersättning... Ja det finns massor med saker man kan fråga sig.

I alla fall så är det första advent imorgon men inte är här mysigt för det. Jag har lyckats införskaffa mig en elljusstake och en ljusstake för levande ljus, så mycket mer vågar jag inte för då förstör det ordningen...
Men på onsdag då jag är ledig tänkte jag baka lussekatter för att få lite julstämning, i alla fall lite. Det är nu som jag saknar min mamma ofantligt mycket för under advent och jul så är det alltid så mysigt. Ljusstakar överallt och några dagar före jul så är det tomtar och sånt överallt också. Hembakade pepparkakor och lussebullar, egen dekorerat pepparkakshus och såklart granen. Allt det här saknar jag, jämfört med det så känns mitt julpynt ganska tragiskt.

Imorgon är det även mammas födelsedag; Grattis! Inte för att hon läser det här men ändå. Den firar hon idag tillsammans med min mormor, morfar, mina mostrar, morbröder, kusiner och Richard. Den enda som saknas är jag, hennes dotter. Det känns rätt konstigt att sitta 80 mil bort och inte kunna vara med på varken sin mammas, pappas eller bröders födelsedagar. Okej när Richard fyller år i maj så kommer jag att vara med för då är vi allihopa på Cypern. =)
Men det är ju inte därför vi åker. Morfar har räknat ut allt vi kan fira där nere;
1. Mormor och morfar har varit gifta i 50 år
2. Mormor och morfar fyller 75 år
3. Helena och Tobbe har varit gifta i 20 år
4. Christian och Nettan har varit gifta i 10 år
5. Nettan fyller 40 år några dagar innan vi åker
6. Richard fyller 17 år när vi är där nere

Från början så var det ju guldbröllopet och 75års dagarna som vi ska fira, mormor och morfar bjuder oss på resan för att fira. Men sen när man tänkte efter så kom man på att det va värsta firar året =) Okej Richard fyller inte jämt men ändå

Kan inte förklara med ord hur mycket jag längtar efter den här resan! Ska bli så skönt att få komma ner till solen och värma mig lite. Fast först kommer ju julen såklart och då ska jag åka hem och fira jul hos pappa. Det är 22 dagar kvar har jag räknat ut. Känns som en evighet för jag vill åka NU!!! Jag saknar alla där hemma jättemycket! Nästan så mycket så jag gråter varje dag, men bara nästan.

Nu är väl maten klar snart och sen ska jag gå till jobbet för att jobba kväll 2 av 4 i rad.