lördag 8 augusti 2009

Forskade om åldrandet

Jag tänkte fortsätta hyllnignsbloggandet om min farfar genom ett minnes ord som en vän till honom skrev i Sydsvenska dagbladet.

FORSKADE OM ÅLDRANDET

Publicerad 7 augusti 2009 16.30

Professor Jan Helander, 78 år, Lund, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Barbro och barnen Bertil, Anna och Lena med familjer samt bröder med familjer.

Jan Helander föddes i Lund 1930, den tredje av fem söner till professorn och biskopen Dick Helander och hans hustru Maria.

Jans kunskapsfält var brett. Han utbildade sig till psykolog, och läste också kurser i teologi, pedagogik och medicin. 1967 blev han först i Sverige att disputera på en avhandling om gerontologi, läran om åldrandet.

Han var verksam med forskning och undervisning inom gerontologin, från 1950-talet till början av 1970-talet vid psykologiska institutionen i Göteborg och från 1974 vid Gerontologiskt Centrum i Lund. Från 1980 och fram till sjukdomen drabbade honom 1999 arbetade han som frilansande lärare. Han var ivrig att förmedla kunskap och utmana till egen reflektion. Att förmedla forskningens resultat och kunskap till världen utanför akademin såg han som sin livsuppgift.

Jan ägnade sin forskning och sitt författarskap åt åldrandets förhållanden och villkor. Hans kunskap och inlevelse gällde inte bara livets slutskede. Hans perspektiv omfattade också vägen dit, hela livsförloppet. Typisk är titeln på hans sist utgivna bok Att leva medan tiden går. Det är en bok med livsbejakande innehåll.

Om hans vetenskapliga insatser kan sakkunniga uttala sig. Här vill jag påminna om hans betydelse som vän och medmänniska. Han var omtänksam och minnesgod och generös i sitt umgänge. När man mötte honom fick man alltid några ord av värme och uppmuntran – och humor icke att förglömma. Det fanns i hans väsen också en glad pojkaktighet och skämtsamhet, som lyste upp samvaron när man gästade hemmet i Lund eller i sommarhuset på Österlen. Ett citat säger något om hans personlighet: Det fanns alltid glädje i hans allvar och alltid allvar i hans glädje.

Även när stumheten blev hans lott, kunde hans fasta handslag och hans goda blick förmedla känslan av gemenskap. Tacksamhet omger hans minne.

Inge Löfström

präst

Inga kommentarer: